Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
av den minst omskrivne, mest undanskymde
bernadotten, ha de två gått till verket från vitt
skilda utgångspunkter. Alma Söderhjelm är ju
gammal expert på revolutions- och
napoleons-tidens franska personhistoria, och vad hon
skriver om Oscar I ligger helt på denna linje,
ansluter sig direkt till 1939 års
"karaktärsporträtt" av Carl Johan. Palmstierna är specialist
på diplomatisk historia, enkannerligen
novembertraktaten och dess förutsättningar, som hans
doktorsspecimen handlade om; troligen har han
dragits till epoken också därför att ett par av
hans förfäder där figurerat på framskjutna
poster. Auktorerna svara alltså för motsvarande
partier i Oscar I:s historia; denna behandlas
i sinsemellan fristående kapitel och har inte
genomarbetats till en helhet.
Dessa kapitel äro varandra mycket olika —
även därför att författarna äro varandra så
olika. Som allbekant är skriver Alma
Söderhjelm högst livfullt, nästan flickaktigt ystert
och pratsamt, och med enastående förtrolighet,
människokunskap och personkännedom kilar
hon som en vessla ut och in i sitt ämne, ut och
in i själs- och privatlivets alla vrår, dock, märk
väl, utan att någonsin överskrida de gränser
som utstakats av takt och smak. Tvärtom —
granskaren är snarare förbluffad över att detta
klara, skarpa, okonventionella ingenium en
aning okritiskt kan godtaga samtida
entusiastiska uttalanden om kungliga personer —
därtill är ju fenomenet alltför välbekant i vår egen
tid, kan man tycka. Hur kan hon så utförligt
och med så imponerad min berätta om ett
furstepars representativa plikter, och hur kan hennes
penna släppa ifrån sig något så rentav
konventionellt som följande, slickat och salongsmässig!
som ett porträtt av MasOlle: "Sann och ärlig,
välvillig och hjärtegod, talangfull och human,
förenade han med detta knippe av fulländade
egenskaper ett flärdlöst, taktfullt och i djupaste
mening belevat och förnämt uppträdande, som
inbjöd till närmande utan intimitet eller
servilitet" (s. 20).
Dock, sådant är undantag — mestadels är
Alma Söderhjelm sig själv, fördelar dagrar och
skuggor med en helt annan skärpa och artistisk
finess och faller inte i farstun för det
vedertagna. Det gör nu inte heller Palmstierna, men
medan hans kvinnliga kollega är en både lärd
och spirituell skribent, i vilket fall som helst
en skribent, så är han en långtifrån okritisk
och, som man får hoppas, vederhäftig
historiker, vars mer regelmässiga framställning glider
fram lugnt och städat utan essayistiska
konstgrepp eller andra oroande inslag. Boken har på
så vis blivit ganska heterogen, egentligen inom
ramen av samma pärmar två alldeles olika
arbeten om Oscar I, sedd från motsatta håll,
men likafullt en mycket roande, mycket
instruktiv bok, stimulerande genom de inblickar den
skänker, de utblickar den ger anledning till,
därtill vackert illustrerad med samtida
konstverk och porträtt samt en rad prov på den
kunglige dilettantens egna alster.
En lekman, som satts att granska ett
historiskt verk, avsett för den s. k. bildade
allmänheten, skall nogsamt akta sig för alla
pretentioner på detaljkritik. Han får nöja sig med
att draga fram något ur innehållet som särskilt
fängslat honom. Kanske har man inte alltid
gjort så klart för sig, att även den andre
bernadotten på tronen var en fransk borgarson från
upplysningstidevarvet med dess nyttosynpunkter
och humanitära strävanden i blodet. Ensamt och
praktiskt taget moderlöst barn bland det svenska
hovets gamlingar fick denne franske pojke lära
sig vårt språk, lära sig att ständigt ta hänsyn,
ständigt anpassa sig — inte minst efter faderns
järnhårda härskarvilja, och man undrar om inte
detta är bakgrunden till det vemodiga intryck
av från begynnelsen stäckad och vingklippt
fågel, som hans historia förmedlar. Mycket
tidigt tycks han ha ansatts av neurastenikerns
starka behov av yttervärldens bifall och
applåder. Uteblevo de, blev han inte förtörnad över
orättvisan, såsom fadern hade för sed, utan såg
däri ett bevis på att han misslyckats och vände
kritiken mot sig själv. Alma Söderhjelm talar
om hans skådespelarnatur, men också den typiske
melankolikern med mindrevärdeskomplexen hade
nog bort uppmärksammas. Han fick den bästa
uppfostran: det kan erinras om att Geijer,
Atterbom och Berzelius, alltså de yppersta
dåtidens Sverige hade att uppvisa, hörde till hans
lärare. Fråga är, om han inte blev
överuppfostrad; Carl Johans pedagogiska nit tycks
aldrig ha vilat, inte ha försuttit den minsta
epistel. Den unge prinsen växte upp till en
ovanligt rättsinnig och rättrådig människa, en
exemplarisk medborgare, en välmenande
idealist, full av goda föresatser och avsikter,
hämmad av hänsyn och skrupler, klavbunden av
ett mäktigt överjag, men dessutom från början
718
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
