- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIII. 1944 /
741

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Kommentarer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KOMMENTARER

åt att de sluppit ut ur buren och fått luft under
vingarna. Det roliga med att se privatsamlingar
ställas ut är att som objekt för betraktandet
erbjuder sig också den osynliga men allestädes
närvarande samlarpersonligheten. Conrad Pineus
har sin bestämda samlarprofil, men den
överensstämmer inte alls med den spefulla voltairemask
han i folkfantasien utrustats med. Som kvick
karl har han visserligen känt sig dragen till
kvicka målare som Dardel och Ragnar
Sandberg, men de representerar ändå bara en
side-line i hans samlarintresse, som framför allt är
knutet till den stränga, heroiska västkusten i
nordiskt måleri. Henrik Sörensen, som man
ibland kan finna en aning pretentiöst
djupsinnig och medveten, är verkligen förnämligt
representerad i Pineus’ samling, och man ger
sig omedelbart inför denna manifestation av
norsk natur och livskänsla liksom naturligtvis
inför det härliga vinterlandskapet av Munch.
Det är karakteristiskt att Pineus i danskt måleri
stannat inför kraftkarlen och den oregerlige
experimentatorn Willumsen, han har alltid
föredragit rejäla doningar framför läckra
delikatesser. (Har dock en utsökt Hammershøi.)
Kärnan i den svenska samlingen är ju de fyrtio
sandelsmålningarna, som han inköpte undan för
undan för att stödja den kämpande artisten
under dennes sista år. Härlig är denna vägg av
idel Sandels, vilken vid inträdet på utställningen
möter åskådaren som ett böljande och blånande,
ädelt arkadiskt landskap med här och där
grupper av figurer, som utan pretentiös symbolik
höjts över det vardagliga och tidsbestämda.

Sandels och Isakson

Sandels framstår allt tydligare som en av de
sista klassikerna i svenskt måleri, och som
målarbegåvning är han väl vid sidan av Isakson
den störste sedan Ernst Josephson. Därom
övertygades man ytterligare genom den utställning
som anordnades av Föreningen för Nutida konst
i dess nya lokaler vid Västra Trädgårdsgatan.

Det är lätt att peka ut inflytandena i Sandels’
konst, Karl Nordström, Munch och av
fransmännen Delacroix, Van Gogh och Cézanne,
men han sammansmälte dem till en djupt
personlig enhet som framför allt präglas av hans
naturs sällsynta nobless. Det är omöjligt att
finna ett måleri mera fritt från individens
påträngande närhet, för att inte säga
närgångenhet, allt är renat i den konstnärliga elden och
bär i all sin egenart detta drag av tidlös
anonymitet som är den stora konstens särmärke.
Stärkande, renande är gärna ord som man tar
till inför Sandels, han bekommer åtminstone
mig rent fysiskt väl och man känner inför
honom en andakt som är alldeles naturlig och
inte har ett spår av den rökelsedoft som omger
t. ex. kylbergskulten.

Isakson efterträdde Sandels i föreningens
lokaler. Även han en sällsynt ren, slaggfri
målare, men eljest vilken skillnad! Sandels’
måleri helt vilande på behärskad känsla,
Isak-sons blottat på varje känsloyttring och i lika
hög grad koncentrerat på de rent konstnärliga
problemen som någonsin hans störste mästares,
Cézannes. Därmed vare inte sagt att detta måleri
skulle vara känslolöst, det är tvärtom det
sensiblaste som går att leta upp i hela den svenska
konsten. Men inga emotioner tillåtes grumla
ögats exakta bedömningar av spelet mellan
färgtoner och former. Så finns där heller inte ett
falskt ackord, inte en vulgär överbetoning eller
förgrovning. Vill man uppleva den rena
estetiska vällusten skall man gå till Isakson. Det är
en smaksak vad man sätter högst, den tidiga
periodens mera dämpade stoffliga måleri med
sin mättade, till strukturen skrovligare färg eller
de målningar som tillkom efter upplevelsen av
Cézanne och som är ljusare och tunnare i färgen,
mera schematiskt komponerade. Landskap,
figurer, stilleben och religiösa kompositioner, de är
alla underordnade samma skrupulösa studium,
samma nervfina trevande efter de innersta,
svåråtkomligaste, rent konstnärliga värdena.

741

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1944/0757.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free