Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Lars Villius: Sjöresa. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS VILLIUS
hörde Bach och Mozart och hur vi sen drack
cointreau och efter det hörde vi bara jazz;
pratade om allting och särskilt mycket om
kvinnor, och kvinnor var med och hörde dit
och så den gången då vi dansade på verandan
och det ösregnade hela tiden och det regnade
in på verandan och hela natten sedan regnade
det. Det var då, när det man gjorde betydde
något för en och hade både innehåll och
innebörd, men hur var det med det nu och varför
skulle jag börja tänka på det där? Tänkandet
skulle bara göra mig mindre duglig för det som
jag nu måste inrikta mig på.
Jag tände en cigarrett igen och såg på
Birgitta bredvid mig. Hon studerade mode
journalen. Hennes långa hår blåste ut bakom hennes
huvud. Hon såg söt och trevlig ut. Jag såg på
hennes mun som var gjord för att kyssas, hennes
långa smala händer som var gjorda för att
smeka, den vita jackan, den röda klänningen,
benen; och det hade jag tyckt om en gång,
alltihop. Hon såg upp.
— Det har börjat blåsa, sa hon.
— Nej, sa jag, har det?
— Det kanske blir oväder.
— Jaha, och då blir du sjösjuk.
— Det blir jag visst inte, sa hon.
— Det vet du att du blir, sa jag. Varför
skulle du nödvändigtvis följa med?
— Varför ska jag stanna hemma ensam?
Varför ska inte jag få fara ut och resa när du
gör det?
— Det var förtjusande sagt, sa jag. Jaså, jag
är ute och reser. Rekreation, menar du? Du vet
mycket väl vart jag ska ta vägen och vad jag
ska göra.
— Ja, sa hon. Förlåt mig. Jag vill bara följa
dig så långt det går.
— Vill du bara det? sa jag. Då hoppas jag
du får roligt på samma gång.
— Varför ska du hålla på så där? Varför
ska du försöka börja gräla nu?
— Ja, nu börjar jag, svarade jag. Förut var
det du.
— I alla fall trodde jag vi skulle gå
inomskärs, sa hon och bytte om samtalsämne,
plötsligt, som hon alltid gjorde när man talade om
något hon inte tyckte om.
— Varför det?
— För minfaran.
— Dessa fartyg, sa jag, är mycket sjödugliga.
Och bortsett från det består fartygsbefälet av
idel synnerligen kompetenta och
ansvarsmedvetna människor. De väjer för minorna. Vet du
för resten vad en mina är, hur den ser ut, hur
den är konstruerad och hur den verkar?
— Ja, det vet jag, sa hon.
— Ja visst, du vet allting. Du är så duktig
i allting.
— I alla fall sa de på resebyrån att vi skulle
gå inomskärs, sa hon.
— Nej, sa jag, vi ska gå utomskärs.
Så där höll vi på. Jag hade varit kär i henne,
som uttrycket lyder, och även om det hade varit
en inbillning så kunde jag lika gärna erkänna
att jag varit det; men jag var det inte längre,
och hon hade aldrig varit det. När jag fick reda
på det, så var det redan slut för min del, och
upptäckten att det redan hade tagit slut för min
del, att det var så det gick till, var inte värre
än mycket annat som man upptäckt, och nu
gjorde det en ingenting. Birgitta var mycket
trevlig, mycket angenäm att prata med och
intelligent, och vi hade haft en hel del trevligt
ihop, både utomhus och inomhus; det var bara
det att hon ljög, oftast utan att märka det själv,
att hon inte kunde ha roligt utan massor med
pengar, att hennes största intresse var kläder,
att hon egentligen var kall fast hon kunde vara
mycket glupsk och het på gröten, att hon,
särskilt hos män, fäste sig vid yttre ting, precis som
ett barn, att hon innan hon gifte sig med mig
alltid varit intresserad av många män på en gång;
men det var sådant som man inte genast lade
märke till, för hon var mycket charmerande och
748
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
