Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Lars Villius: Sjöresa. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÖRESA
verkade full av värme; och även sedan man lagt
märke till det kanske man tyckte att alla kvinnor
var mer eller mindre i den stilen och att det
inte var något att hänga upp sig på. Jag kände
Birgitta mycket väl redan innan jag gifte mig
med henne, men att hon var som hon var gjorde
varken till eller ifrån, för då var jag kär i henne.
Och nu när jag inte var kär i henne längre
gjorde det ännu mindre till eller från, för jag
visste att jag inte skulle bli kär fler gånger,
varken i henne eller någon annan. Den sista
tiden hade det emellertid hänt något, inte med
mig utan med henne.
Det var den natten vi hade kört hem från en
fest på landet, och lånat bilen. I början hade
månen varit uppe, liten och blekvit högt på
himlen, och hövolmarna på fälten var mörka
spökaktiga figurer med djupsvarta skuggor, och
det var kvavt, hett, högsommarhetta. Jag hade
kört med vindrutan nerfälld och vinddraget
kändes knappt svalkande, och så hade månen
gått i moln; först skymtade den bakom skyarna,
en kraftig globlampa bakom en mörk gardin,
sedan hade den försvunnit och det blev mörkt;
jag hade kört fort och sett kylarmärkets
treuddsstjärna mot ljusfloden på vägen och så i en
kurva en man mitt ute på vägen, han stod och
vinkade med handen som när man vill ha skjuts.
Jag hade hög fart och försökte väja: landskapet
åkte kana från vänster till höger framför
strålkastarna, men mannen hade hoppat åt samma
håll, tokfan, och jag hörde dunsen, dov, först
när stänkskärmen körde till honom, sen när han
föll, och sen dånet när motorn rusade, för jag
hade bromsat upp bilen i sista stund intill högra
vägkanten och i upphetsningen nästan ställt mig
på gaspedalen, och sen var jag ur bilen och
Birgitta med och jag sköt undan henne men hon
kom tillbaka. Jag rev av mig skjortan och
förband mannen och han var illa däran och
jag körde in med honom till sjukhuset på tio
minuter och de klarade honom där. Birgitta
hade pratat i bilen hela tiden och hon pratade
när vi kommit hem. Hon var alldeles förändrad
mot mig, mjukare och varmare; sedan dess
hade hon inte börjat gräla någon gång, inte
verkat hård och lynnig som vanligt. Jag tyckte
inte om det.
Det där skulle jag låta bli att tänka på, och
likaså på vad rösten, i reseradion nu, berättade
om en repressalieåtgärd mot en tjeckisk by, där
barn och kvinnor förts bort sedan en del
lem-lästats, och männen skjutits och slängts ner i
massgravar, inte heller skulle jag tänka på det
där instrumentet som det inte varit meningen
att jag skulle få se och som man kunde ställa in
fint och sedan långsamt klämma sönder en arm
eller ett ben eller något annat ännu ömtåligare
med; det ville jag inte tänka på, fast det gjorde
detsamma, och inte heller på vem som fått ben
och armar amputerade och levde ändå och fick
bäras som ett litet barn; eller på From.
Jag bodde där några veckor en sommar och
de hade bett mig vara med och spela. Det var
ett smutsigt rum i ladan med teckningar av
nakna kvinnor på väggarna, ritade med ovan
hand men med säkert sinne för detaljerna; och
de hade två liter dåligt brännvin. De drack
ordentligt, jag drack två glas och sen inte mer,
och senare ropade de in en karl som gick förbi
på vägen. Han hette From och var liten och
försagd och ynklig och hade två stora utstående
framtänder; de tvingade i honom sprit och han
började berätta om platsen som han fått inne
i stån, en fin plats med stora
framtidsmöjligheter om han skötte sig. Han skröt lite med det
i fyllan, han var väl dum i huvudet och hade
aldrig haft några chanser och alla hade skojat
och kört med honom. De andra satt och hörde
på och verkade allvarliga och han log. Men de
drev med honom. Han var så berusad att han
berättade att han var kär i en flicka i byn, hon
hette Elsa och var mycket söt och kringsvärmad.
Jag tänkte gå, men innan dess hade alla slocknat
utom en som hade varit ute och släpat upp en
jänta och fyllt henne och slitit av henne klä-
749
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
