Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Lars Villius: Sjöresa. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS VILLIUS
derna, men han somnade. Jag hittade henne ute
i ladan, hon låg naken och spydde med den
fläskiga baken i vädret och visste ingenting. Jag
fick henne att kvickna till och hjälpte henne
hem. Sen fick jag veta att de hade lurat i From
strax innan han skulle resa tillbaka till stån, att
flickan Elsa väntade på honom uppe vid ladan;
det hade de gjort för att han skulle missa tåget.
De hade sagt att han hade god tid på sig innan
tåget skulle gå. Och han hade trott det, och för
övrigt var han väl så tokig i den där flickan,
men sen upptäckte han förstås att det var skoj
och blev orolig. Om han missade tåget skulle
han förlora sin plats. Han sprang ner till
stationen och där nere stod de andra och skrattade
åt honom. Tåget hade just satt i gång, och From
sprang utom sig av rädsla efter det. Det hade
ingen vidare fart i början så han sprang förbi
godsvagnen som var sist och klättrade upp på
fotsteget till kupén. Han halkade och kom under
hjulen. Han gick miste om sin plats och om alla
andra platser i livet också. Historien tystades
ner och de som hade lurat From fick aldrig
något för det.
— Älskling, sa Birgitta, har du en cigarrett?
Jag tog upp paketet och bjöd henne.
— Nej, vill du inte tända den åt mig?
Hennes röst var ljuv.
Jag gjorde av med fem tändstickor i blåsten
och sen gav jag henne den brinnande cigarretten.
Man visste aldrig var man hade henne: var hon
ljuv brukade det alltid ligga något bakom. Jag
var trött nu på hennes hårdhet och ombytlighet
och lögner, och jag kände till henne så väl att
jag undrade vad som nu låg bakom hennes
förändrade sätt. Jag undrade vad det var hon ville
driva igenom. Jag tyckte inte om att hon varit
förändrad sedan jag kört på den där mannen,
och jag tyckte inte om att hon liksom njutit av
att se på honom, för han hade varit ganska
otäckt skadad. Jag undrade om hon inte på
något sätt var alldeles förstörd och depraverad.
Eller inbillade jag mig det bara, och var det
så att hon blivit verkligt fäst vid mig och tyckte
om mig, hade blivit mera mänsklig? Hur skulle
jag kunna veta det när hon ljög? Och hur skulle
kvinnor kunna veta att man själv ljög? Det
gjorde man, men inte metodiskt, som de flesta.
I stället var man uppriktig när man inte borde
vara det, och när man borde vara det hade man
ingenting att vara uppriktig för, tyckte man.
Nu hade jag börjat tänka, och jag visste att
jag skulle hålla på tills jag var färdig, och sen
hoppades jag att jag skulle kunna sluta.
Jag tänkte på hurdant det hade varit i början
med Birgitta, hur man då hade tänkt att det var
det riktiga och att det såg ut att arta sig till det
liv som man hade tänkt vara normalt, när man
tänkt på det, med ett lagom mått av olika
ingredienser, och alltid tillsammans med någon
som man kunde lita på och som kunde lita på
en själv, helt. Men kärlek kunde lika litet som
något annat vara ett helt liv. Tvärtom, det
varade en mycket kort stund. Tog det inte slut
på det ena sättet så tog det slut på det andra,
utifrån eller inifrån. Förstört blev det i vilket
fall som helst. Och om det inte fanns något
annat att sätta i stället, utan det också hade
blivit förstört, ja hur blev det då? Så här,
tänkte jag. Eller på något annat sätt. Den ena
parten älskade alltid mindre, eller inte alls.
Det året med den där stugan i sluttningen och
väntan på åskan och den underliga känslan av
tillfredsställelse inom en när den första knallen
kom, nära; och det långa utdragna mullret
efteråt löste upp den hårda knuten i bröstet;
och sedan åskregnet som kom häftigt, som
vattnet när man öppnar en dammlucka, och vågorna
vid stranden blev tama och låga under det
piskande regnet, och vi stod inne i badhytten
som läckte och såg det gå över, och efteråt var
luften ren och dofterna skarpa och våta och
härliga när man drog in andan djupt. Innan det
blev tegelpannor var det tjärat papptak på
stugan. En gång klättrade jag upp på taket
genom takluckan och när jag stack upp huvudet
750
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
