Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Lars Villius: Sjöresa. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS VILLIUS
sedan kom underfund med. Han var bara en av
de många som visste hur det var, från början
och till slutet, och som inte bar sig löjligt åt
utan fortsatte med vad han hade att göra.
Nej, det blev ingenting av det, lika litet som
det blev något av något annat. Hon skrev aldrig.
Jag träffade henne hos några vänner två år
senare. Hon hade haft tråkigheter med sin
familj och med en hel del andra saker. Hon
var allvarlig och sa inte mycket. Hon var lika
söt som första gången jag såg henne, och de
andra i rummet var ingenting mot henne. När
vi skildes frågade hon om vi inte kunde träffas.
Det var alldeles efter det jag träffat Birgitta.
Jag sa att vi kunde träffas nästa dag. Hon log.
Vi träffades nästa dag men det blev ingenting
sagt eller gjort och hon log inte, men jag mindes
dagen innan då hon log. Jag mindes det nu
fortfarande mycket väl, lite för väl. Det fanns inget
annat man kunde likna det vid än bergsbäckarna
när man kommer upp i bergen tidigt på våren
när vintern tagit slut. From hade också lett.
— Titta, måsarna! hörde jag Birgitta säga nu.
Jag såg upp. Fem sex måsar cirklade över
däcket och längre akter ut var det flera. Havet
var mycket blått. Molnen vid horisonten var
större och mörkare nu, åskmoln.
— Ja, titta, sa jag. Måsarna.
Det gick ett par äldre damer förbi på däcket.
— De såg snälla ut, sa Birgitta. Hon tyckte
väl det var nödvändigt att prata men kunde inte
komma på något att säga.
— Visst är de snälla, sa jag. Alla människor
är snälla. Har du träffat någon som inte varit
snäll ?
— Älskling, hur är det med dig egentligen ?
frågade hon.
— Med mig? Jag mår utmärkt. Jag ska gå
ner i hytten ett tag.
Jag gick ner i hytten, slängde upp en av
kappsäckarna på britsen och letade fram en
flaska konjak. Det var ganska god konjak,
åtminstone jämförelsevis. Visky gick inte att få
tag på. Jag tog ur korken och tog en ordentlig
ur flaskan. Jag tog en till och la tillbaka flaskan.
Jag drack mycket måttligt men jag behövde ha
det med mig. Jag tände en cigarrett, gick upp
och tog en runda över däcken.
Jag skulle klara mig bra, tänkte jag. Jag hade
klarat mig hittills och skulle klara mig i
fortsättningen. Många hade brutits ner, gått sönder,
inte stått ut, blivit förstörda och oförmögna,
men man själv hade lärt sig att finna sig i hur
det var, på ungefär samma sätt som man fann
sig i att ha kommit för sent, i att ha förlorat
en tävling, i att ha fått dåliga kort hela kvällen
när man spelade bridge. I början hade man trott
på en del saker, men dem hade man förlorat
tron på, och dessutom hade man upptäckt att
varken denna tro eller dessa saker passade ihop
med verkligheten. Om man inte var idiot eller
ljusblå så höll man sig till verkligheten, undvek
den inte och gjorde sig kvitt det andra. Man
lärde känna verkligheten i grund, lärde sig att
vara saklig; det var motbjudande först, men
man kom i den lyckliga situationen att man inte
kunde bli lurad av något. Det var en annan sak
att det var motbjudande, men det var så att det
blev mindre och mindre motbjudande så
småningom, att allting, även det som varit bra,
angick en mindre och mindre. I början hade
man lidit av det faktum att man, när man levde,
varken kunde undgå att utsättas för ont eller
att själv göra ont, men man hade automatiskt
avtrubbats och själv anpassat sig och så att
säga blivit förrådd på det sättet, och till slut
brydde man sig inte om det. I början hade man
inte bara trott att känsla och ett mottagligt
medvetande var en förutsättning för att kunna leva
riktigt och fullt, utan man hade också haft
denna förutsättning. Nu hade man den inte
längre. Den känsla man hade kvar var bara ett
spöke av den man en gång haft. Man levde på
fragment, uppkok, mekaniska efterapningar av
vad som varit fullt av betydelse och värme och
känsla, men i gengäld slapp man att känslan och
752
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
