Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Lars Villius: Sjöresa. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÖRESA
förmågan att känna satte krokben för en om
man var med om något, i gengäld hade man
blivit nästan oemottaglig och skulle hålla för
vad som helst, och det var kanske när allt kom
omkring huvudsaken. Svagheten hade blivit
avnött och man hade själv tvingats att hjälpa till
att nöta av den, och till svaghet hörde förmågan
att känna och medvetenhet och medlidande och
känsla för andra och annat som man trott på.
Var gång det hänt något som man inte trott
man skulle klara av, som stigit upp som
kväljningar inom en, hade man skurit av det vid
roten, hänsynslöst, och till slut hade det blivit
en vana och nu gjorde ingenting något. Så gick
det med alla, mer eller mindre, utom med dem
som låtit sig brytas ner, som gått åt skogen på
det ena eller andra sättet. Till dem hörde man
inte. Det kanske när allt kom omkring var
huvudsaken.
Nej, man hade inte trott att det hela skulle
bli så märkvärdigt; de som hade drömt
romantiskt hade det gått illa för, när bubblan sprack,
och de som undvek att se undvek det tills de
inte kunde undvika det längre; men man hade
tänkt att det skulle bli ungefär normalt, skulle
avlöpa normalt. Men så här var det, och nu
hade jag framför mig något som jag tyckte
ganska illa om. Men det var jag kapabel att
klara av, som förut. Jo, men fanns det ingen
ordination mot det här, mot att leva? Inte tro,
för det fanns ingenting att tro på, inte
bedövning eller flykt, för det hade jag inget behov av
och för övrigt var det bara tillfälligt, utan det
var bara att fortsätta på den väg som jag kommit
så långt på. Jag och många andra. Jag skulle
låta bli att tänka också. Det var inte nyttigt att
tänka. Nu skulle jag sluta. Nu hade jag tänkt
nog. Tankar hade man ingen glädje av. Man
hade inte mycket glädje av någonting.
Jag hade gått runt båten från aktern till fören
och tillbaka till aktern igen och där hittade jag
Birgitta. Hon stod ensam med armbågarna på
relingen och såg ut över vågorna. Runtomkring
2 BLM 1944 ix
var det bara hav. Långt nere i väster intill
fastlandets knappt synliga strimma syntes,
vitskimrande i diset, överdelen på ett segel. Det kunde
vara en mil eller mera i väg. Vinden hade tagit i
och molnen reste sig åskblå nere vid horisonten.
De var större nu.
Jag gick fram till Birgitta. Hon vände sig om.
— Vad har du gjort? frågade hon.
— Tänkt.
— Vad då på? och ville verka intresserad
och hustrulig.
— På bedrägeri, sa jag.
— Ur juridisk synpunkt? frågade hon.
— Naturligtvis. Någon annan synpunkt kan
du väl inte tänka dig?
Hon tog mig under armen och stod tyst ett
tag och funderade och hennes ansikte såg
plötsligt naket och allvarligt ut.
— Har jag gjort något eftersom du är så
här? frågade hon till slut.
— Jag är som vanligt, sa jag.
— Vi kanske har kommit ifrån varandra, sa
hon, men jag vill inte att det ska vara så. Jag
älskar dig så mycket. Jag vet inte vad jag vill
göra för dig.
— Börja inte bli löjlig nu, sa jag.
Hon började gråta, tyst, och det rann några
tårar nerför kinderna.
— Börja inte med det där, sa jag. Jag har
sett dig lipa alldeles för många gånger.
— Varför ska du förstöra det för oss? sa
hon.
— Man förstör allting. Du har förstört mycket
och andra har förstört mer. Allting blir förstört.
Man kan inte bevara någonting. Det är
ingenting att gråta över.
— Säg inte så, sa hon. Jag vet att det finns
mycket hemskt men man måste se till det ljusa
och inte bry sig om det mörka.
— Herregud, sa jag. Har du funderat ut det?
Du är barnslig.
— Man kan bevara någonting, sa hon. Man
kan ha varandra, vad som än händer.
753
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
