Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Knut Jaensson: Alice i Underlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
styrkas att det ännu flyter en hel del barnblod
i ens ådror. Det gjorde det i Andersens och det
gjorde det i Carrolls. I så hög grad till och med
att barnen var deras egentliga landsmän. Varav
följde att de blev mer eller mindre främlingar
bland de vuxna. Men de båda ungkarlarnas
livsstil och uppträdande var mycket olika.
Problemet att på en gång vara barn och inta en
position i samhället visade sig kunna ha
åtminstone två skilda lösningar. Andersen blev
diktare och kunde på så vis även utåt fortfara
att vara barn, i den egenskapen gjorde han rent
officiellt sin borgerliga karriär. Han blev i de
vuxnas värld en visserligen excentrisk men en
slutligen alltmer tjusande företeelse som bara
i ringa grad behövde lägga band på det
barnsliga i sin natur. Carroll däremot valde att
maskera sig, att föra ett dubbelliv. Han bevakade
sitt inkognito med stränghet och blev mycket
pinsamt berörd om man antydde att Charles
Lutwidge Dodgson var den som dolde sig
bakom pseudonymen Lewis Carroll.
2
Mr Dodgson och mr Carroll hade i själva
verket få beröringspunkter. Dodgson, som efter
sin prästvigning verkade som lärare i
matematik i Oxford (hans stamning hindrade honom
från att fortsätta på den prästerliga banan),
beskrives som en skicklig matematiker men som
en ytterligt torr och formell föreläsare, strängt
upptagen av sina lektioner och förberedelserna
till dem, och i hans matematiska och teologiska
skrifter lär man enligt uppgift förgäves söka
antydningen om något carrollskt. Emellertid
delade ju herrarna kropp och en och annan
gång kunde det förekomma själsliga visiter.
Dodgson har tillåtits att göra sig mer än bred
i Carrolls båda volymer om "Sylvie and Bruno",
som huvudsakligen består av sentimentala
predikningar. Carroll planerade å sin sida en
"Shakespeare for girls", som skulle vara helt
befriad från allt som inte kunde anses passande
för flickor mellan tio och sjutton år.
Lyckligtvis kom denna Shakespeare i flickformat aldrig
till stånd. Däremot beklagar man inte att
Dodgson vid ett föredrag i ett församlingshus i
Derbyshire mot slutet av sitt liv talade med Carrolls
tunga. I detta föredrag om "Själaspis" finner
man bland annat följande passus:
"Det skulle gå bra illa för många ibland oss,
om vi lämnades att själva övervaka vår
matsmältning och cirkulation. ’Å, herregud’, skulle
en säga, ’jag glömde att dra upp mitt hjärta
i morse! Kan man tänka sig, det har stått i tre
timmar!’
’Jag kan inte gå med dig i kväll’, skulle en
vän säga, ’för jag har inte mindre än elva
middagar kvar att smälta. Jag var tvungen att låta
dem ligga ända sedan i förra veckan, för jag
hade så mycket att göra, och doktorn säger, att
han inte kan svara för följderna, om jag väntar
längre!’"
Som man brukar kunna göra, kan man
ända från Charles Lutwidge Dodgsons barndom
skymta hans kommande natur eller kommande
naturer. I den flitiga och lydiga gossen med
den utpräglade matematikbegåvningen, han som
aldrig behövde gå ner för spiraltrappan till det
fruktade bestraffningsrummet i Rugby,
igenkänner man utan svårighet den senare mr
Dodgson vid Christ Church College i Oxford. I den
skygga, vänliga, för all sport ointresserade pojke
som, uppfostrad bland åtta systrar, helst var
tillsammans med flickor har man ett annat
barnporträtt, och detta porträtt, kompletterat
med uppgifterna om lekar med larver, sniglar
och andra besynnerliga djur, om en
leksaksteater, byggd med tillhjälp av bysnickaren (där
har man the carpenter i "Looking Glass"!), om
lustiga utklädningar och komiska infall, företer
en slående likhet med den blivande mr Carroll.
Under skoltiden skulle Charles Lutwidge
dessutom göra två erfarenheter som Lewis Carroll
aldrig skulle glömma: den ena var kamraternas
pennalism och brutala practical jokes, den andra
var läramas metod att för smärre brott mot
758
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
