Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Knut Jaensson: Alice i Underlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
tacksam därför. Men, om man ska vara
uppriktig, är man inte också tacksam för själva
fodralet? Jag menar att han behövde det för
att kunna smyga sig ut ur det: det aparta och
onormala i hans natur var utgångspunkten för
hans konstnärliga skapande och hans
originalitet. Konstens offerväsen! Musslans sandkorn!
Jo, men finns det inte också andra synpunkter
som strängt taget är befriande? Till exempel
den, att hur viktigt det än må vara att
människorna blir normala, sunda och "lyckliga" och
hur föga excentriciteter och hämmande element,
även med konstnärligt glänsande prestationer
som biprodukter, än må vara värda offren av
hälsa och balans, så är det — som uttryck för
en annan livsprincip — i alla fall trösterikt att
se att även det skadade, det onormala eller det
i skymundan placerade kan hitta ett sätt att
överleva. Eller för att gå till det mest humana
i naturens lotteri: att det existerar nitvinster,
att just handikapet kan bli ett slags tillgång —
även för den handikapade.
Det är med andra ord inte så säkert att
Charles Lutwidge Dodgson var en olycklig
människa. Han åtnjöt all den aktning som den
starkt utvecklade konventionella sidan av hans
natur fordrade och han blev — förunderligt
nog — samtidigt en unik företeelse i
litteraturen, där han till på köpet som sådan gjorde
en dundrande succé. Han fick glädja dem han
tyckte om, han fick skapa och han fick
någorlunda ostörd vara den besynnerliga figur han
var. För de relativt få samtida som kände honom
både som Dodgson och som Carroll måste han ha
framstått som en veritabel dickensfigur, rörande
i sin roll av ungkarlen som jultomte. Och han
slapp alldeles undan en senare tids
psykoanalytiska demaskeringsdrift, på vilken redan hans
typ av "förtjusande farbror" måste verka starkt
eggande.
3
Upprinnelsen till "Alice’s Adventures in
Wonderland" är så enkel och naturlig som
möjligt. Dodgsons kollega i Oxford, domprosten
i Christ Church, dr Liddell, hade tre små döttrar
som Dodgson var mycket förtjust i och som han
brukade berätta sagor för. Särskilt fästad var
han vid den sjuåriga Alice, vilken han har
fotograferat som "tiggarflicka" (att fotografera var
hans stora hobby) och som av fotografiet att
döma verkligen måste ha varit förtjusande söt.
En vacker julidag 1862 gjorde Dodgson och de
tre flickorna Liddell en båtutflykt och sedan
man gått i land och slagit sig ner på en äng
för att få en smula svalka började Dodgson på
enträgna böner att berätta. Han startade direkt
där man satt med att beskriva hur Alice i den
heta sommarvärmen "började bli mycket trött
av att sitta bredvid sin syster på bänken utan
att ha någonting att göra". Och ingenting kunde
vara naturligare än att hon plötsligt skulle få
se en vit kanin med röda ögon springa tätt förbi
sig, för trakten vimlade av kaniner.
Carroll har berättat för en av sina
illustratörer (dock inte den berömde Tenniel, utan
Furniss) att han "i ett förtvivlat försök att slå
in på en ny sagolinje började med att skicka
i väg sin hjältinna rakt ner i ett kaninhål utan
att ha den ringaste aning om vad som skulle
hända sedan". Alice själv omtalar att han
avbröt berättelsen flera gånger men av flickorna
tvingades att fortsätta, och med ideliga avbrott,
fingerade eller nödtvungna, fortskred historien
från dag till dag. Slutligen textade Caroli
prydligt ner Alices äventyr i — som det
ursprungligen hette — "underjorden", försåg
manuskriptet med 37 egenhändiga teckningar och gav
det i julklapp till Alice. Det var en fin present,
men liksom i sagorna kunde mottagaren inte
tänka sig att den var så värdefull som den
visade sig vara och liksom understundom i livet
så anade inte givaren vilken dyrbar gåva han
hade gett bort. Både Alice och Carroll skulle ha
blivit lika förvånade om de hade fått veta att
det lilla 92-sidiga manuskriptet något mer än
760
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
