Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Artur Lundkvist: Engelsk lyrik under kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
och havsstränder, gruvor och kapell. Förutom
utgivaren hör Alun Lewis, John Prichard och
Dylan Thomas till de mest bemärkta av dessa
poeter. Dylan Thomas är naturligtvis det största
namnet, denne lyriske komet av fantastisk
ordkonst och naivt djupsinnig symbolik. Han är
ett äkta walesiskt fenomen, som flertalet av de
övriga poeterna förefaller ha tagit intryck av.
Det ter sig dock ovisst vad det ska bli av honom
i fortsättningen, han har knappast publicerat
något nytt under kriget och de i denna antologi
medtagna dikterna har hämtats ur den flera år
gamla volymen "The Map of Love". För att ge
ett begrepp om hans konst citerar jag slutpartiet
av hans kanske bästa dikt, "In Memory of Ann
Jones":
Her flesh was meek as mi]k, but this skyward statue
with the wild breast and blessed and giant skull
is carved from her in a room with a wet window
in a fiercely moiirning house in a crooked year.
I know her scrubbed and sour humble hands
lie with religion in their cramp, her threadbare
whisper in a damp word, her wits drilled hollow,
her fist of a face died clenched ön a round pain,
and sculptured Ann is seventy years of stone,
these cloud-sapped, marble hands, this monumental
argument of the small voice, gesture and psalm
storm me for ever over her grave until
the stuffed lung of the fox twitch and cry Love
and the strutting fern lay seeds ön the black sill.
David Gascoynes "Poems 1937—42"
(Nicholson & Watson) har ganska allmänt betraktats
som en av de senaste årens viktigaste
diktsamlingar i England. Från början lärjunge till
surrealisterna uppehöll sig Gascoyne flera år i
Frankrike, innan kriget drev honom hem igen.
Då var han djupt deprimerad och mer eller
mindre berövad den tro på människans
slumrande möjligheter som surrealismen förutsätter.
Han anknöt nu i stället till den katolskt färgade
mystiken hos något äldre franska poeter som
Jouve och Supervielle. Hans dikt blir gärna en
sorgemässa med korsfästelsevisioner, han
anropar "Revolutionens och Poesiens Kristus" och
ber om förlösning ur vårt elände "så att
människans långa resa genom natten icke ska ha
varit förgäves". I hans apokalyptiska syner
underminerar "bottenlösa djup av rytande
tomhet" hans värld och han talar om "Framtidens
väldiga avgrund". Hans nattliga vandring genom
Paris blir en vandring bland idel skuggor och
fördömda. I krigets London känner han lättnad
över att ha lämnat "alla falska hopp" bakom sig.
Utkantslandskapet med grusgropar och
vatten-pölar ser han förvandlat av ångesten till något
omänskligt, djungelartat: "Hur bjärt röda mot
denna klara himmel ruinerna måste brinna! Hur
skarpt deras anfallande stål måste glimma!"
Men även hos Gascoyne skymtar ett hopp att
det förflutnas grav ska bli det kommandes sköte.
Genom hans svarta klagosånger går en svag,
silverne ton, ett violinmusikens okuvliga trots
allt, tydligast kanske i den stora elegien till
minne av Alban Berg, skriven på lättillgänglig
franska. Man finner hos Gascoyne inte den
upproriska bilddikt man kunnat vänta sig av en
förutvarande surrealist: det är i stället
molnaktigt obestämda och förbiglidande syner till
enslig musik. Det är en man som sörjer en
förlorad tro snarare än vittnar om en ny, inte utan
ett drag av självplågare och översiggiven
världs-begråtare.
"A Private Country" (Faber) är Lawrence
Durrells första diktsamling, men han är
tidigare känd genom sin egendomliga romanfantasi
"The Black Book". Född i Burma har han länge
innehaft en tjänst i Grekland, där han också
tycks ha stannat kvar under kriget och där hans
dikter tillkommit. Det är mycket mer än
landskapsupplevelse i dessa poem från den grekiska
arkipelagen: det är livsinställning,
människouppfattning, kulturinlevelse med perspektiv långt
tillbaka i historien. Han diktar om en ö dit folk
av dorisk stam en gång kommit, civiliserat den
och försvunnit igen: "fingrarna öppnade
flöjtens näsborrar", "kvinnorna som lärt sitt tal av
fåglarna civiliserade sjungande sina barn med
772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
