Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
barbariskt klingande latiniserade namnen
föreställer man sig inte alltid milda seder, hyfsade
manér. Livet har ofta inte bestått i annat än en
hård kamp upp ur fattiga förhållanden för att
vinna ett drägligt pastorat, och så när villkoren
äntligen börjar ljusna kommer döden med
punkt och slut. Mången begåvad man och
kulturens utpost har suttit "under sitt ödsliga fjäll"
och i tryckande isolering suckat efter umgänge
med likasinnade. "Huset var i skuld och fattigt
för fyra missväxtår", heter det i en
sexton-hundratalsbild från Lima. "I prästgården var
ej inventarium, kvickt eller dött, socknen
utarmad och kunde ej hjälpa till nytt bo. En på
orten okänd, som ej var van blanda mäsk,
agnar och bark i brödet, kunde där illa taga sig
fram." Krönikan ger ganska kärva blad ur den
svenska fattigdomens historia. Vilken kulturbild
förmedlar inte denna tragikomiska situation,
berättad om en pastorsadjunkt i Säby: han hade
halvsvältande bott hos en fattig änka, blev så
en gång bjuden på fest och tog för mycket av
ölet, varför han vid hemkomsten gick och lade
sig i fähuset i stället för i sitt rum.
Tillintetgjord av skam över detta ville han dränka
sig men hindrades av sin förståndige förman
i tjänsten. — Den svåraste lott fick ofta den
efterlämnade prästänkan med sin i allmänhet
stora barnskara. Det var inte sällan rena
misären som väntade, såvida inte huset
"konserverades" av efterträdaren. Oss förefaller denna
pensioneringssed barbarisk och ohygglig, och
ändå bör man kanske inte se alltlor
sentimentalt på saken, eftersom äktenskapet före
romantiken inte var någon känsloaliär. Men
många tragedier i det tysta måste ligga bakom
krönikans korta notiser. För att få Romfartuna
till exempel måste den unge prästen lova att
försörja företrädaren med femtio tunnor säd
årligen och dessutom gifta sig med hans dotter
kaplansänkan med sex barn. I sanning hårt och
motsatsen till sagans halva kungarike och
prinsessan! Romantiken blommar dock även i den
klerikala miljön, känslorna svallar över, och
skratt och ståhej klingar ur en och annan
gammal comedia. Unga Catharina Hising har gått
händelserna i förväg med prostgårdens
informator, Laurentius Bjur. En dag blir hon av
prosten, sin far, "hux flux kallad ur köket och
med munsiör Lars sammanvigd". Och kärleken
gör sig gällande också i äktenskapet tvärsigenom
hustavlan — en prästfru får det personliga om-
dömet av sin man att hon är "hans stolpe, hans
öra, hans ro och hans förnöjelse". I
herdaminnet blir en och annan kvinnogestalt utförligt
skildrad, främst den så kallade stormor i Dalom,
Margareta Tersera. Likpredikan över henne
började med orden: "Skulle jag icke gråta, då
Stormoder i Dalom är död?" Öfficianten hade
mött en gråtande bonde på vägen och bondens
ord fick inleda klagotexten.
Krönikans största behållning blir dock för
den människointresserade de enskilda
porträtten: den känslokalle och den ömsinte, den
makt-lystne och den andligt sinnade blir väl
isärhållna. Just världslighet och maktbegär är inte
ovanliga drag; där finns "herdar" med
silverskatt på kistbotten och sådana som genomgående
står på sig och sitt. En präst som processat
länge om en kyrkport får av sin egen
församling höra de hårda orden: "Gud give vi bleve
av med dig, vi skulle gärna bära dig genom alla
portarna ut till graven!" En nästan patologisk
känslokyla talar ur bilden av en präst som vid
underrättelsen om att hans hustru har hängt sig
endast svarar: "Har ni tagit ner henne då?"
Det fina och det verkligt andliga är sällsynt här
som överallt i världen, men författarens penna
tecknar många intressanta öden av män som
har uträttat storartade ting i fråga om
upplysning och andlig förädling och av män som har
övertygat inte bara genom ord utan också
genom sättet att leva och dö. En och annan
grubblarprofil skymtar, människor som har
kämpat med trosproblem; där är de verkligt
goda huvudena och de sanningssökande som
frågar föga efter praktiska förmåner, till
exempel en komminister Lahlenius, Thorilds vän i
ungdomen "och alltid vän av hans skrifter". Yrket
har också gott om original och bisarra figurer.
En präst — som överhuvudtaget förefaller att
ha varit mycket märkvärdig — brukade pryda
sina predikningar med ovanliga ord, och
dalfolket som alltid har haft sinne för det konstrika
och praktfulla bedömde honom fördelaktigt med
orden: "Han predikar obegripligt, men det är
så skönt!" En fläkt av något skaldiskt och
inspirerat vilar över porträttet av kyrkoherde
Wallenius i Mora på 1600-talet, poet, älskad av
folket och död ung. "Då han i Utmeland eller
eljest vid Siljans strand, omgiven av gamla och
unga, av män och kvinnor, uppläste och även
sjöng sina egna visor, voro de alldeles förtjuste."
Ofta är dock tavlan rustik och lynnet drastiskt.
780
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
