Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Kärleken har redan gått i uppfyllelse och burit
frukt, men Kerstis ärelystnad att bli en riktig
kronbrud och finna nåd inför svärföräldrarna
förmår henne att undanröja barnet. Bröllopet
kommer också till stånd, men på själva festen
uppdagas brottet och bruden slås i järn och får
schavottera utanför kyrkporten. Släktfejden
blossar upp igen, men i den fantastiskt utformade
slutakten på isen — förlagd på en gång till ett
töckenhölj t fjärran och till dramats samtid —
försonas de stridande genom Kerstis offerdöd
och dramat slutar med allmänt knäfall och bön.
Detta är ungefär i kort sammandrag
handlingen, som emellertid i Strindbergs inbillning
förlorar alla fasta konturer av folklivsberättelse.
Den övertro som alltid utmärkt allmogen och
särskilt omgivit födelsens och dödens mysterier
ges av Strindberg fria tyglar och mer eller
mindre konkret gestalt. Frestelsen att bringa
barnet om livet uppenbarar sig som den kusliga
Jordegumman, vilken har svans som ett skogsrå.
Den längtan efter försoning som går genom
skapelsen och som efter brottet blir samvetets
röst hos barnamörderskan yttrar sig som
Forskarlen, vilkens sång ljuder ur forsen i skogen
och under kvarnhjulet. Minnet av det döda
barnet går igen i Mylingens vitklädda skepnad.
Ödesdigra händelser förebådas av den vilda
jakten, som med hornstötar, dunder och
tjoan-den drar fram genom skogen. "Kronbruden"
blir ett spel av "makterna", ett typiskt
strind-bergskt drömspel, där verklighet och
hallucination glider över i varandra. Men det ger en
särskilt kuriös effekt när som här den
provinsialis-tiska nationalromantiken, välkänd från Selma
Lagerlöf och Carl Larsson, ses genom
maeter-linckskt förtrollade glasögon och upplöser sig
i ett ömsom makabert, ömsom vilt poetiskt
spökeri. I vad mån detta spökeri får åskådaren
i sitt grepp beror naturligtvis dels på
suggestibiliteten hos denne, dels på framförandet. För
egen del var jag fast t. o. m. bröllopsakten, men
sedan slappnade greppet undan för undan för
att alldeles domna i slutakten. Det kan inte
hjälpas, Strindberg är mera fängslande som
häxmästare än som försoningspredikant, och när
han skall vara mild och ljuv kan han bli i
det närmaste outhärdligt sötaktig. Länsmannens
tröstande samtal med Kersti på kyrktrappan kan
tjäna som exempel.
Men med sina brister lägger "Kronbruden"
ett utomordentligt material till sceniskt skapande
i händerna på en regissör. Den har sin styrka
i visionen, och för att den skall komma till
sin rätt fordras det att regissören äger sinne för
detta slags visionära situationsskapande. Det har
nu Olof Molander i alldeles osedvanlig grad.
Han kallar sin uppsättning för scenbearbetning,
och han har företagit en del smärre strykningar
och på vissa punkter frångått scenanvisningarna.
De viktigaste avvikelserna är att Forskarlen inte
får komma till synes utan bara blir en röst. Det
vita barnfantomet som uppenbarar sig i förslå
akten och sedan i bröllops- och botgörarakten
(vid det senare tillfället iförd helvit
rättvikskulle-dräkt!) till ackompanjemang av glasharmonika
är så när som på ett moment uteslutet och väl är
det, ty det får nog hänföras till
konditorikonstens avdelning för begravningskonfekt.
Kyrk-båtarna och årbataljen mellan Mylingen och
kvarnfolk i inledningen till botgörarscenen är
vidare utelämnade.
Vid utformningen av de olika scenerna synes
mig Molander ha nått högst i de två akter som
spelar i kvarnkammaren samt i scenen från
soldattorpet. Rådslaget mellan kvarnfolket och
mottagandet av den blivande sonhustrun med familj
kunde inte ha givits mer förtätat med varje
figur utformad med storartad pregnans. Den
scenen sitter där den sitter på näthinnan. Det
efterföljande spökeriet när det väldiga
kvarnhjulet börjar lysa fosforgrönt och gå baklänges,
vävstolen slå och spisen hugga med eldkäft efter
Kersti var kusligt med besked. Ännu högre
kommer Molander i bröllopsfesten, med sin
stämning av stiliserad mardröm ett värdigt motstycke
till bankettscenen i "Till Damaskus". Till de
verkningsfullaste synintrycken från hela
föreställningen hör bilden av den förkrossade bruden
i sin barbariskt praktfulla röda brudklänning
avtecknande sig mot det gröna kvarnhjulet. Den
litterärt särskilt värdefulla skildringen av
mökvällen i soldattorpet blev också en höjdpunkt,
en daumierfantasi med den skräckslagna bruden
sittande i ett galleri av groteskt flinande tärnor.
Däremot föreställer jag mig att första tablån
hade blivit verkningsfullare om den gjorts mera
idylliskt målerisk med utsikt över skog och sjö.
Den svarta fond som Molander använder och
den expressionistiska utformningen av
forsklyftan varskor åskådaren för tidigt om dramats
hotfullhet ; stycket bör dock mera omärkligt frigöra
sig från folkskådespelets traditionella inramning.
Ett framsteg i förhållande till Strindbergs scen-
782
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
