Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
intrig har prövats förr, bl. a. i fransk film, och
den kan vara nog så förledande. Genom att man
tror på det ena lockas man också svälja det
andra, som är inflätat i filmen för att få den
att gripa massorna. "Hets" fullföljer både sitt
ärliga uppsåt, att skildra livet i ett typiskt
svenskt läroverk, och sitt mindre ärliga, att
fiska i ett perverst psykes grumliga vatten med
betydande talang. En rent filmatiskt
skickligare svensk film har kanske aldrig gjorts,
sällan en mera dramatisk. Filmen har praktiskt
taget inga döda punkter utan är full av nerv
från början till slut. Grand Guignol-scenerna,
särskilt den första, där man vet att något
ondske-fullt tassar omkring i det mörka, endast av
gatans flackande ljussken upplysta rummet men
ingenting ser eller hör av det, är durkdrivna och
gjorda med konstnärlig bildfantasi. Vad som är
väsentligt styvare är att lektionsscenerna och
hembilderna med sitt normalare innehåll och
utan alla kameratrollerier och ldoliknande
skuggor på väggarna gjorts verkligt spännande. Att
skolinteriörerna i stort sett är riktiga intygas.
De har inte författats av någon tacksam lärjunge,
men med sina medvetna överdrifter är denna
kritik av olämpliga lärare och hetsandet av
eleverna sund och värd att tas ad notam.
Undertecknad kunde i Järrels förfärlige, ömsom lent
strykande, ömsom blixtsnabbt utfallande,
sadistiskt hånfulle latinlärare utan svårighet
igenkänna en av sina egna lärare, vilken bevisligen
fruktades så av eleverna att de före lektionerna
skakade i feberfrossa. Den sida som Järrels
lärare i filmen vänder åt skolan tror man alltså
på, medan däremot de utslag av hans
perverterade själsliv som går ut över den stackars
cigarrbodsflickan är uttryck för en psykologiserande
skräckromantik som nog måste kallas juvenil.
Men Järrel gör vad som ålagts honom med en
överlägsen skicklighet som nästan kan få en att
tro på denne Jekyll-Hydefigur. Däremot går det
inte med bästa vilja att acceptera flickan; hur
väl hon än spelas av Mai Zetterling måste man
konstatera att hon ter sig enbart som ett
utflöde av fransk film. Alf Kjellin spelar med
vackert allvar den olycklige gymnasisten, det är
en svår roll som klaras mästerligt. Foto: Martin
Bodin, regi: Alf Sjöberg, författare: Ingmar
Bergman, musik: Hilding Rosenberg, alla får
överbetyg och SF gratuleras till att i en och
samma film ha kunnat samla så mycket talang.
Man börjar hoppas. Georg Svensson
Sången om Bernadette. Henry King. Fox.
"Sången om Bernadette" hör till den sortens
filmer som föranleder folk att tala om dem med
hatten i hand även om de innerst inne skulle
känna lust att anmäla en avvikande åsikt. Den
yttre apparaten suggererar lätt till panegyrik,
i synnerhet när reklamen varit så skicklig som
i fallet Jennifer Jones. Franz Werfels namn
inger också respekt och det finns hos alla med
katekes uppfostrade medborgare en djupt rotad
vördnad för religiösa ämnen. Werfels bok är
en apoteos över tron i en tid utan tro, i motsats
till Kings film, som riktar sig till de troende —
trots att filmen i yttre måtto håller sig till den
litterära förebilden. Skillnaden mellan Werfels
referat av legenden från Lourdes och Henry
Kings filmatisering av den skärpes än mer av
filmens inledningsmotto, att för den som inte
tror på Gud, ingen förklaring är möjlig. Åjo,
det torde nog finnas en psykologisk förklaring
på dylika fenomen — man bör inte underskatta
den civiliserade västerlänningens utförsgåvor.
Frågan synes mig inte vara den om Bernadette
såg madonnan utan varför hon såg henne. Det
är på denna punkt åsikterna gå isär. Att en klen
och exalterad flicka flyr från en obehaglig
verklighet in i visioner är varken osannolikt eller
mirakulöst utan ganska naturligt. Sedd på detta
sätt är t. ex. heller inte den helbrägdagörande
källan som plötsligt bryter fram ur jorden någon
sensationell företeelse i ett landskap som är så
rikt på medicinska vattendrag som det
sydfranska. Scenen har för övrigt en starkt
symbolisk karaktär — dylika källsprång ha ju också
en speciell betydelse i sägner och säg. Massan
på vita duken försättes i extas och man kan
konstatera att även en modern biopublik
reagerar häftigt — om av religiösa motiv kan man
lämna därhän.
Som Bernadette är Jennifer Jones utan tvivel
just så älsklig och ljuv som alla funnit henne;
att denna debutant icke är någon färdig
skådespelerska är väl mindre märkvärdigt. Hon
påminner för övrigt om en annan aktris som
plötsligt slog igenom i en — egendomligt nog —
likaledes övernaturlig roll och senare aldrig
infriade sina löften — Betty Bronson. Henry
King, som på sin tid gjorde bl. a. "Vita systern",
berömd sob story i åminnelse, har skött
iscensättningen med ackuratess, och "Sången öm
Bernadette" har också blivit det prydliga julkort
786
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
