Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
här har den begränsning som antytts, så spelar
Moberg i stället upp för fullt då det gäller att
ge uttryck åt allmänmänskliga känslor och
opersonliga makter. Det finns gott om sådana
höjdpunkter i boken: vad som förmäles om pojkens
förtegna kärlek till sin far, den indelte soldaten,
en känsla som slår upp i flammande ömhet inför
dennes sjukdom och hjälplöshet och efter hans
bortgång håller sonen kvar vid fädernejorden
genom att i en avgörande stund hindra honom
från att följa efter de sex äldre syskonen till
Amerika; de inströdda naturskisserna från
Smålands stenbundna tegar och skogar med deras
nordiskt blyga flora; skildringen av den
överströmmande kunskapsanammelsen och
kulturglädjen vid folkhögskolan; de sidor som ägnats
den första stormande erfarenheten, efter en rad
missöden och besvikelser, av den fulla kvinnliga
hängivenheten; till sist vad som berättas om
fantasibegåvningens första uppvaknanden och
om det slutliga stora beslutet, då
klasskampssoldaten, som burit antimilitaristmärket med det
brutna geväret i knapphålet, bryter sönder den
socialistiske agitatorns och journalistens vapen
och i medvetande om sin särart väljer sig en
annan mission: den att i dikt och berättelse
gestalta och ge röst åt armodets, träskornas,
stugbackarnas folk, hans eget folk, människorna
i den klass han tillhör, och vars sak han även
på detta sätt tar till sitt hjärta! Om dylika ting
skriver Vilhelm Moberg med en styrka i känsla
och upplevelse, en lyrisk flykt i föredraget som
alltid fängsla och stundom gripa och i sista
hand skilja honom från memoarförfattaren och
krönikören för att röja — diktaren.
Holger Ahlenius
En prins reser landet runt
Prins Wilhelm: Inom egna gränser. Norstedts
1944. 10:—.
Prins Wilhelms prosa blir angenämare och
bättre för varje bok han ger ut. Den är smidig,
anspråkslös, enkel. Den lämpar sig förträffligt
för de reseberättelser och halvt självbiografiska
essayer som han är specialist på. Den är
vardagligt trivsam och blir aldrig uppstyltad. Den
uppvisar då och då något slitet uttryck och
rymmer ibland väl många adjektiv, men det är
fel som man lätt överser med, ty författaren
framträder alltid med en så välgörande brist på
pretention och med en sådan stor älskvärdhet att
kritiken avväpnas och hjärtat värms. Men
rensade han en smula bland adjektiven, som i all sin
nödvändighet dock är och förblir ett slags språkets
ogräs, och läte han bli att kalla kräftorna för
"skaldjuren", skulle det förvisso ej skada hans stil.
Men denna anmärkning har föga tyngd när
det gäller en så trevlig bok som "Inom egna
gränser". Huvuddelen av de uppsatser som ryms
i denna volym har tillkommit i samband med
filmupptagningar i Bergslagen, Västergötland
och Småland. En kameralins är en tyrannisk
tingest, som fordrar ständig omväxling, och
filmmannens strävan att uppsöka ovanliga
utsiktspunkter och originella människor kommer
essayförfattaren till godo. Prins Wilhelms
landskapsbilder blir därför rörliga och medryckande,
men saknar därför inte historiska och mänskliga
perspektiv. Man kan säga att mycket av det han
berättar är sådant som kameran ej förmår uppta,
stämning, historisk bakgrund, kulturhistoriska
notiser av både roande och bildande slag. De
tre kapitlen om Småland är särskilt läsvärda.
Jag skulle dock vilja sätta bokens första
uppsats främst. Den handlar om laxen och konsten
att fiska detta ädla djur. Prins Wilhelm
bekänner att han med åren blivit alltmera ovillig att
gripa till bössan och att villebrådet på hans
marker går säkert, när han närmar sig. I stället
har han blivit fiskare och reser varje år till
Em för att fiska lax. Men till och med en så
from hantering inger honom
samvetsbetänkligheter och han gör några spirituella reflexioner
kring ämnet: känner fisken smärta då
krokspetsarna hugger i gap och svalg? Han hade
kunnat hämta tröst ur tanken på att Kristus’
första fromma lärjungar var fiskare och att
fisket sedan gammalt har anseende som en sport
värdig filosofer och tänkare. Han hade kunnat
åberopa sig på ett citat ur Izaak Waltons
oförlikneliga fiskebok "The Complete Angier", där
en from fiskare gör denna bekännelse:
De lärjungar som Kristus lät
först kalla till sig skötte nät.
Den dag hans jordevandring slöt
var fisk den sista rätt han njöt.
Att likna dem Han valde ut
min traktan är till livets slut.
Det är i utomordentligt gott sällskap man
befinner sig när man fiskar lax med prins
Wilhelm. Hans saklighet och hans entusiasm smittar
av sig. Visserligen kommer mången gammal
796
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
