Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Hennes scener ha poäng och en viss novellistisk
avrundning, och hon har med Ingrid Tholl och
Gunilla Ahrendahl införlivat ännu ett par
präktiga typer med sitt redan förut långa galleri av
duktiga och redbara kvinnor. Skulle det finnas
något att anmärka mot "Ovädret drar förbi" så
skulle det vara att litteraturen, vilken bl. a. är
till för att tydliggöra och i möjligaste mån
förklara livet, inte är betjänad av att en författare
så konsekvent som Gertrud Lilja identifierar
begreppet människokunskap med kunskapen om
att livet är ont och människorna riskabla. Och
inte heller av att man som hon konstaterar
ansvars- och hållningslösheten utan att genom
psykologisk djupinventering söka komma åt
orsakerna till dessa egenskaper. Gertrud Lilja
älskar rakryggade, hederliga, intelligenta
människor, men hon älskar inte människor som äro
dårar och äckel. Dem avfärdar hon med en
förkastelsedom, tydligen glömsk av att även dessa
måste betraktas som människor och inte endast
som prövningar. Det fanns en gång Någon som
blev klandrad för att han umgicks med skökor
och publikaner, d. v. s. med flickor, som slog
sina lovar kring gifta beredskapare, och
quis-lingar, som förtjänat grova pengar på att vara
servila mot ockupationsmakten. Sådant klander
kan inte riktas mot Gertrud Lilja. Hon är en
god författare, men hon skulle troligtvis varit
en ännu bättre om hon hade ägt mera av den
människokärlek som inte låter vare sig intresset
eller välviljan göra halt vid den linje där
människans goda och presentabla egenskaper sluta
och de sorgliga och ömkliga ta vid.
Elisabeth Tykesson
En förnyelse och ett löfte
Dagmar Edqvist: Osynliga stängsel. Bonniers
1944. 11:—.
Karin Lyberg: Minne, vad vill du mig?
Bonniers 1944. 4: 75.
"Knappt hade hon yttrat dessa ord", brukar
det stå i sagan när något skall hända. Knappt
hade jag svurit ve och förbannelse över
uppsalaromaner i allmänhet, så får jag i min hand
just en uppsalaroman som har både mening
och innehåll. I Dagmar Edqvists "Osynliga
stängsel" skall varje upsaliensare känna igen
sig i miljön och förnimma en fläkt av den
kärva stadens icke lättillgängliga charm: ut-
sikten över grustaget på Kronåsens topp,
smågatornas stämning, jargongen studiekamrater
emellan och det sträva arbetets lugna rytm. Men
Dagmar Edqvist är inte bara skildrare och
berättare utan framför allt intellektuell,
analytiskt intresserad. Denna gång har hon spetsat
till konflikten rejält: två begåvade ungdomar,
han dugande officer, hon energisk medicine
studerande, förälskar sig allvarligt i varandra,
och av de skickligt nyanserade karakteristikerna
blir man vackert övertygad att de två har de
största möjligheter att berika och komplettera
varandras världar. Men både Stig Falckman och
Gunnel Weronius är utpräglade pliktmänniskor,
hängivna sitt yrke och med ett starkt behov att
tjäna en sak eller ett mål; dessutom har båda,
särskilt mannen, fått sin beskärda del av de
komplex, aggressioner och farliga neurosfrön
som vår murknade kultur i så rikt mått pålägger
föremålen för tidens offerväsen. Skenbart måste
det snart te sig som om de två människornas
ideal sinsemellan vore fientliga mot varandra.
Fientliga som korsade klingor. Står inte
officerens yrke i förintelsens tjänst? Stig Falckman
känner sig djupt kränkt vid misstanken att hans
blivande hustru kanske innerst inne föraktar
hans yrke. Hon å sin sida kan inte förmå sig att
lämna sina studier för att bli endast maka och
mor. "Å, en människa älskar djupt det
ogripbara som är hennes egenart!" heter det i en
hjärtedjup suck.
Med liv och fart berättar Dagmar Edqvist
den spännande historien om hur de två först
blint dras till varandra, så häftigt stöts åt
skilda håll för att till sist — trevande och dock
seende — finna varandra på nytt, något som
i detta fall inte är en banalt lättvindig happy
end utan det enda logiska och konstnärligt
riktiga slutet.
Vad underhållningsromanen "Osynliga
stängsel" skickligt ställer upp är alltså allmängiltiga
ideal för ett rätt äktenskap. Författarinnan visar
att det bara är till fördel med exempelvis starka
karaktärs- och temperamentsolikheter mellan
makarna och att gemensamma yrkesintressen
ingalunda är nödvändiga. Men det måste finnas
någon mötesplats utanför allt detta, och denna
gemensamma punkt måste förmodligen ligga på
ett ganska djupt plan. Och såvitt jag förstår kan
man väl — och bör väl helst inte — stanna kvar
i ett förhållande där den andres innersta
livspatos förefaller en motbjudande, även om våra
798
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
