Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
sidorna i Stockholms-Posten och Dagligt
Allehanda. Bakgrunden har härigenom kommit att
skjutas fram på ett sätt som måste anses mindre
fördelaktigt för helheten. Att den råkat skymma
bort människorna är av mindre betydelse. Dessa,
som äro så att säga psykologiskt riktigt men
ganska flyktigt tecknade, ha till sin främsta
uppgift att prata om tidshändelserna och att
dekorativt och smidigt passa in i tidsatmosfären. Att
den genom sin tyngd emellanåt försinkar
handlingens och händelsernas gång är värre.
Roligast är Alice Lyttkens i denna bok när
hon drar med sig läsaren på rundvandringar
genom det börjande 1800-talets Stockholm,
genom gator och gränder, över idylliska
bakgårdar där stockholmarna höll kor, getter och
höns, genom källarkrogar, utvärdshus,
handelskontor, salonger, handkammare och
gammaldags stora kök. Skildringen formar sig ofta till
små genrebilder som i sin friskhet och
åskådlighet verka mycket intagande.
"Längtans blåa blomma" är en
underhållningsroman och författarinnan har säkert ingen
önskan att den skall betraktas som någonting
annat. Dessutom torde den lämpa sig såsom
"bredvidläsning" för kvinnliga gymnasister vid
inlärandet av det börjande 1800-talets svenska
historia. Elisabeth Tykesson
Bokfilm om Strindberg
Sven Stolpe: August Strindberg och hans
hustru. I—II. Norden 1944.
Till allt det, som Strindberg satte under
diskussion, hörde också frågan om tillåtet och
otill-låtet i den historiska romanen: får man i den
skönlitterära skildringen av en historisk person
lägga in sådant som strider mot allmänt kända
fakta? Diskussionen gav inte något klart svar
på frågan, lika litet som i den motsatta frågan
om nyckelromanens berättigande. Vi har sett
mycket sedan dess, och numera har man väl
i allmänhet en känsla av att problemen inte låter
sig lösas kategoriskt; de måste avgöras från fall
till fall.
Nu har Strindberg råkat ut för en behandling
liknande den han själv till mångas förtrytelse gav
t. ex. Gustav Vasa. Sven Stolpes roman "August
Strindberg och hans hustru" uppges av förlaget
vara det verk, där vi "för första gången i svensk
litteratur möter August Strindberg själv som
romanfigur". Riktigt sant är det inte. "En dåres
försvarstal" och "Tjänstekvinnans son"
behandlar samma stoff som Stolpes roman. De har varit
hans viktigaste källor och det kan inte hjälpas,
att de också blir den naturliga
jämförelsepunkten för läsaren. I "En dåres försvarstal" en
fruktansvärd kärleksskildring, vår litteraturs
starkaste, naturalistiskt våldsam och avslöjande men
också med höga toner av översvinnlig poesi —
i Stolpes bok en ganska enkel historia om
geniets äktenskapliga svårigheter, där det
strindbergska kärlekshatet reducerats till den gamla
romanfrågan om bördsskillnaden; den fritt
uppfunna biintrigen, Siris flirt med en ung svensk,
är tillskuren för att passa i bildrutan på en film
från Råsunda. I "Tjänstekvinnans son"
berättelsen om geniets alla tankestrider, vacklandet
mellan Rousseau och Quiding och Schopenhauer,
bilden av en rastlös ande med oupphörliga, blixt
-lande urladdningar — hos Stolpe ennerdämpad,
sympatisk, alltför sympatisk, skildring av den
unge idealisten Strindberg som ligger i krig med
auktoriteterna; polemikern och reformatorn får
vi, men inte diktaren och bara matta glimtar av
geniet. Man fäster sig vid en del vassa repliker,
som Stolpe klippt ut lite varstans ur Strindbergs
produktion och behändigt fogat in i sin bildsvit;
det är rappt men går aldrig på djupet.
Miljöskildringen är Stolpes egen. Kring
huvudpersonerna skymtar några representanter för det
oscariska Sveriges överklass, dubbeltungade
prelater och enfaldiga officerare; där finns också
ett par försupna litteratörer, några deklasserade
skådespelare och som ljusglimt i allt elände den
snälle och glade Carl Larsson. Scenen flyttas till
Schweiz, där man möter en kvinnosakskvinna
som talar danska, Bjørnson som talar norska
och en pensionatsvärdinna som talar alla språk
om varandra — det avser tydligen att ge intryck
av miljöns internationalism. Hela tiden stannar
det vid den enkla karikatyren. Om det nu skall
bli en film av boken, som det bebådats, kan
man mycket väl föreställa sig Thor Modéen
i Bjørnsons roll; och man undrar om inte
Stolpe, då han skrev om Carl Larsson, i själva
verket haft optimisten Gentzel för ögonen.
Romanens språk går i samma lätta och
klatschiga stil. Siri Strindberg presenteras: "Hon
var trettiotvå år, slank, blond, med ett fylligt,
friskt ansikte och en elegant hållning på hals
och axlar." Strindberg själv: "Han var trettio-
5 BLM 1944 ix
801
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
