Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tre år och hade en rak hållning och en slank
kropp, som han rörde med stor spänstighet och
elegans. Ögonen var pojkaktigt milda och
kontrasterade mot de martialiska mustascherna.
Hans röst var en skådespelares — påfallande
vacker i klangen och uttrycksfull i tonfallen."
Siri igen, som pin-up-girl: "Hon kom smeksam,
attraktiv och smidig emot honom." Strindberg
om Carl Larssons teckningar till "Svenska
folket", ordagrant enligt Stolpe: "Nej, har man
sett! Praktfullt, Calle! Vilka överlägsna saker!
Och se, vilken förtjusande gubbe — ja, du har
då också en otrolig förmåga att hitta underbara
modeller."
Detta bakelsespråk, som präglar stora delar
av romanen, var tydligen inte Strindbergs. Det
behöver inte vara avgörande i och för sig. Men
när man tvingas pruta av på de konstnärliga
kraven tvingas de dokumentariska i höjden.
Strindberg fick omsider absolution för sin
"Gustav Vasa"; den var nämligen som
konstverk tillräckligt stark för att täcka sin historiska
bakgrund. Men Stolpes roman står inte på egna
fötter och får oss inte att glömma jämförelsen
med den egentlige Strindberg. Det finns mindre
saker som inte spelar så stor roll. Att
Strindbergs förhållande till skandalpressen framställs
i felaktig dager, att historien om hans
förhållande till Enskilda banken är fritt utbroderad,
att kronologien slänger hit och dit — sådant och
liknande kan försvaras som oundvikligt och
Stolpe har tydligen med dessa grepp vunnit den
dramatiska fart, som är hans framställnings
egentliga förtjänst. Men i slutvinjetten får
Strindberg avlägga en kristen deklaration och i hans
mun läggs uttrycken för religiösa erfarenheter
som då — vid tiden för "Giftas"-åtalet — var
honom främmande. Konsten att sluta stycken är
som bekant svår. Stolpe har gått ner till sitt
speciella grundackord, det religiösa. Men han
har inte rätt att trolla bort det faktum, att
Strindbergs vaga religiositet just vid denna
tidpunkt och i klart samband med "Giftas"-åtalet
började ge plats för en frenetisk ateism, som
först "Inferno"-krisen skulle lösa honom ur —
ett decennium senare. Det var typiskt för
Strindberg att han alltid löpte linan ända ut, i olika
riktningar. När Stolpe hejdar honom på halva
vägen gör han saken lätt för sig och stympar
strindbergsbilden. Detta skede av Strindbergs liv
lämpar sig verkligen inte att utnyttja för kristen
apologetik.
Stolpes bok föreligger i två band, utgivna av
förlaget Norden. Dessa band säljes billigt. Det
förtjänar ett påpekande, att romanen med vissa
strykningar, som skulle varit till gagn, mycket
väl hade kunnat tryckas i en normal volym.
Gunnar Brandell
Mycket väsen för ingenting
Ingeborg Björklund: Sankt Göran och
prinsessan. Steinsvik 1944. 15:—.
Ingeborg Björklund, som lär ha skrivit vackra
kärleksdikter, sökte i sin förra roman, "Den
vilda dansen" (1940), ge ett porträtt av den
kvinnotyp som tydligen är hennes ideal. Den
trettiofyraåriga Jovanna Vind tillhör en
adelssläkt med anor från medeltiden och är på en
gång docent i historia, erotisk atlet med två
aborter bakom sig, mästare i crawl, tennis,
fäktning och skidåkning, amatör i trädgårdsodling,
biskötsel och pianospel. För övrigt ägnar hon
sig åt att skriva en historisk avhandling på ett
pensionat på landet under pauserna mellan
sim-hoppen och att göra männen lyckliga — även
om de svarar med att missunna och beröva
henne de vetenskapliga framgångarna.
Ingeborg Björklund har tydligen en enda stor
och bittert gäckad ambition: att bli akademisk
lärare i historia. När hon nu vågat sig på att
skriva en omfångsrik historisk roman, har hon
inte underlåtit att tillfoga en "källförteckning",
och även om hon reserverar sig för dess
vederhäftighet, avslöjar den komplett hennes brist på
sinne för vetenskaplig forskning. Vad har för
resten litteraturhänvisningar i en roman att
göra? En formlig kvinnlig förföljelsemani tolkar
hon i romanens förord i ett par meningar, vilkas
innehåll är ganska överraskande: "En
romanförfattare torde ha tämligen stor frihet att
handskas med sitt historiska stoff som han vill.
En romanförfattarinna har inte fullt samma
frihet, hon är mera påpassad och kritiseras
strängare, vilket visar hur mycket mer man
väntar av henne, och hur högt kvinnan är
uppskattad i detta land!"
"Sankt Göran och prinsessan" berättar om
Sten Sture d. ä. och Svante Sture, om kvinnorna
kring dem och om livet i de mera framträdande
adelshusen i Sverige vid 1400-talets slut.
Romanen går fram till Sten Sture d. ä:s död och
802
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
