Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Sten Sture d. y:s trolovning med Christina
Gyllenstierna. I den historiska och kulturhistoriska
apparaten märker man knappast några mera
graverande fel, även om man måste reagera mot
språkliga vidunder som uttrycket "denne mäkta
örlige man" och betvivla existensen av några
belägg för att biskop Hemming Gad var Sten
Sture d. ä:s fiende eller att riksföreståndaren
blev förgiftad av Svante Stures hustru, som
romanen antyder. Men sådana friheter kan man
gärna medge en historisk romanförfattarinna
— utan att det skall behöva medföra några
fläckar i den vetenskapliga meritering hon så
ivrigt eftersträvar — om det gäller dikt och
krävs för diktens och intrigens skull.
Dikt i ordets djupare bemärkelse kan man
dock inte kalla Ingeborg Björklunds roman.
Den är för det mesta en själlös och pretentiös
uppvisning av släktkunskap och politiska
förvecklingar. Den saknar fullständigt historisk
atmosfär, även om författarinnan lagt sig vinn
om att med små kulturhistoriska färgklickar och
ett eller annat skabröst skämt skapa en
stämning av medeltiden och dess övergång i
renässansen. Det sägs så många förment lustiga
plattityder i denna bok. Ingeborg Björklund
saknar absolut förmågan att koncentrera långa
skeenden i korta repliker, och därför blir hennes
skildring blottad på varje spår av
sanningskriterium. Den blir ofta helt enkelt pueril -— eller
kanske rättare puellil. Också gestaltteckningen
flyter därför ut i intet, och man möter knappast
en enda hel karaktär, frånsett antydningar i
bilderna av Ingeborg Tott, Sten Stures maka, och
av harpolekaren Orgin, som tärs av sin lidelse
för den lågättade Ursula, en adelsjunkers frilla.
Men där är det också kärleken som är figurens
väsen och liv, och den tycks vara det enda
mänskliga drag som Ingeborg Björklund har
något begrepp om.
"En stor historisk roman" kallar reklamen
"Sankt Göran och prinsessan". Ja, den är tryckt
i digert format och har 420 sidor.
Jöran Mjöberg
Staffan Stalledräng
Puck Beer: Staffan Stalledräng. Norstedts
1944. 9: 50.
Fridegård, Moberg och Frans G. Bengtsson
har på olika sätt försökt lösa den historiska
romanens stilproblem. Fridegård har — tydligen
med ett minimum av kunskaper — suggestivt
frambesvurit en egen bild av en tidig epok. Han
eftersträvar ingen exakthet men förmår ändå ge
illusion. Moberg kände källorna i grund men
avstod från full tidstrohet; med beundransvärd
intuition skapade han ett eget, delvis dialektalt,
delvis arkaiserande, delvis fritt uppfunnet språk,
som visade sig vara utomordentligt användbart.
Frans G. Bengtsson vet allt som kan vetas, och
hans bok är stilistiskt noga slaggad och renad.
Hans risk var en annan: han gjorde sitt
vikingaepos till ett lundaspex, han behöll en nästan
vetenskapligt riktig form men ingöt i denna ett
själsinnehåll, en ironi och ett skämtlynne, som
är djupt ohistoriskt.
Med spänning tar man del av Puck Beers
försök att skildra Hälsinglands apostel, Staffan.
Redan mycket tidigt i boken blir man förskräckt
— det är, när kung Stenkil med en Sven
Bergvalls tonfall talar teaterspråk: "Ring i stapelns
klocka, så att det durar över nejden! Skola vi
så gå i kungssal och låta läsa brevet för oss. De
rådskloka herrarna må skruda sig och stånda
omkring mig runt högsätet. Hämta mig så den
solröda manteln och storsvärdet. Flyn mig till
sist ännebandet av guld med tinnar och stenar!"
Sådant är olidligt. Men dess bättre är det
ingalunda typiskt för boken. Visserligen märker
man gång på gång, att författarinnan saknar
tillräckliga kunskaper, och att hennes stilkänsla
är för osäker, för att hon skall kunna gå i land
med den uppgift, som Moberg så lysande löste.
Men frånser man en del av dialogerna, är boken
skriven på ett rimligt och dessutom konstnärligt
smidigt språk. Kanske hade man väntat, att en
roman om en svensk apostel som Staffan skulle
utgå från t. ex. Helge Ljungbergs epokgörande
undersökningar över det kristna genombrottet
i vårt land, och kanske finner man följaktligen
bilden av det kristna evangeliets framträngande
väl ytlig. Men samtidigt måste man erkänna,
vad som är Puck Beers största konstnärliga
tillgång — hennes veka kvinnliga lyrism, som inte
riktigt liknar något annat i vår litteratur, hennes
suggestibilitet och konstnärliga suggestionskraft,
hennes religiösa allvar och avväpnande rena
sinnelag. Det finns i "Staffan Stalledräng"
åtskilligt som är kliché. Men annat är originellt
— både naturskildringar, extatiska passager,
snö- och vårbilder. Sämst lyckas författarinnan
eget nog med kärleksskildringen. Bilden av
803
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
