Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- November. N:r 9
- Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tageisen och låter handling och situation förenas
till en enhet. Äkthet, det är frånvaron av
själviakttagelse. Den unga filmbitna flickan från
Sverige spelar rollen av romantisk hjältinna ur
en veckotidningsnovell eller en dussinfilm. Och
hennes landsman, vars sydländska profil och
kolmörka hår hon upptäcker på däcket av en
medelhavsångare, är från första ögonblicket för
henne en italienare. Han tar henne heller aldrig
ur illusionen för att inte riskera att förta hennes
lust för det sentimentala äventyret. Italienarens
roll spelar han sålunda i dubbel bemärkelse con
amore, utom hos den engelska lady som har den
unga svenskan till sällskapsdam, där han får
illudera hennes bror. Roller, roller, det blir
ytterst människornas liv för Göran Schildt, en
serie av varandra reflekterande speglar.
Människovardandet är för honom i grunden
förmågan att göra rollerna inlevda och naturliga.
Våra handlingar är roller, som vi spelar med
växlande framgång, och det kan ofta bero på en
slump vilken roll vi väljer att upphöja till norm
för vårt fortsatta liv och betrakta som
värdefullare än de andra.
För en diktare med Göran Schildts
dubbelbottnade natur blir det fiktionära arbetet aldrig
självändamål. I sin satir, i sin poetiska
naturskildring kan han ibland hänge sig åt fritt
konstnärligt skapande, men i grunden är intrig och
konstfullhet endast sofistiserade illustrationer till
romanens tes. Gestalterna är samtliga tangenter
till författarens egen karaktär, kombinationer av
hans möjligheter. Författaren kommer alltid till
synes i verket, även när det skenbart har den
mest objektiva gestaltning. Det är en teori som
Schildt också utvecklat i sin essay om "Flauberts
dubbeljag" i BLM i våras.
Med sin rika experimentlust är Göran Schildt
en värdefull tillgång för vår yngre litteratur.
Han är så pass intelligent, att man känner sig
nyfiken på hans möjligheter att göra insatser
i större format. Slutligen är han också kokett;
det visar han när han gör sin hjältinna till
rikssvenska med argumentet: "man måste ju tänka
på publiken i Sverige".
*
Aldous Huxleys novellsamling "Tre gracer"
varierar på sätt och vis motivet från
"Önske-leken". Det är förvånande att denna
novellsamling inte tidigare översatts till svenska. Det är
desto mera glädjande, att det skett nu. På origi-
nalspråket utkom den redan 1926 under namnet
"Two or Three Graces". Den omfattande
titelnovellen handlar vitsigt nog om en ung engelsk
societetshustru som heter Grace och vars existens
vid sidan av en hopplöst tråkig äkta man, under
det intellektuella inflytandet av
berättaren-musik-kritikern och i armarna på tvenne olika älskare tar
formen av en rad omedvetet och med hänförelse
framförda roller. Hon representerar den
kame-leontiska förmåga av personlighetsförändring
som kan utmärka prakthysterican, och Huxley
analyserar henne med en skärpa som är varje
sida ny. Hans demonstration av sin psykologiska
kunskap är oerhört njutbar, antingen den
utvecklar sig till kostbar satir över engelsk
överklass eller excellerar i saklig analys av det
irrationella spelet mellan tankar och känslor
i en människas inre.
Även de mindre novellerna i "Tre gracer" ger
på sitt sätt människor i utövandet av roller:
"Lördag" den unge Peter Brett, som lever sitt
liv i behagliga drömmar om att spela ädel
räddare eller talangfull yngling på väg till ära och
härlighet men som ständigt gäckas av den
svekfulla verkligheten och sin eviga esprit d’escalier;
"Monokeln" mannen med sällskapskomplex som
äntligen når befrielsen från sina olustkänslor
när han berusad råkar slå sönder deras yttersta
orsak, den honom påtvungna monokeln; "Den
goda fén" mrs Escobar, som utövar godhet på
sitt eget egoistiska sätt.
Också i kompositoriskt avseende kan Huxley
sin konst. Liksom i sin stora roman
"Kontrapunkt" utnyttjar han det musikaliska greppet
till litterära syften, och när han i titelnovellens
slut låter sin musikkritiker, lekande vid pianot,
fråga sig vad Graces liv skall bjuda för nya
överraskningar, finner han svaret i noterna till
Beethovens arietta framför sig: da capo, da capo,
ständigt nya och nya roller ...
Huxley skildrar sällan sådana människor som
man ville kalla "riktiga". De har nästan alltid
en löjlig sida, de är nästan alltid omedvetna
skådespelare. Det är på sätt och vis en brist,
och kanske hans begåvning ligger mera till för
essayen. Det vore roligt att få se ett urval av
hans bästa essayer i svensk översättning. De är
sällsynt läsvärda. Men det måste erkännas, att
elakheten, den kritiska analysen och
skarpsynt-heten, dessa mänskligt sett negativa egenskaper,
i hans skönlitterära alstring till slut blir vända
i konstnärliga egenvärden. Jöran Mjöberg
811
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:53 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1944/0827.html
