Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
och man säger sig, att de kunna godtagas som
Hamres blott om denne varit konstnär — men
först mot slutet antydes det verkligen, att
mannen varit målare!
Annars har Borgen kanske inte alltid undgått
faran av att lägga in för mycket av sin egen
intellektuella och konstnärliga utrustning hos
bokens personager. Det finns partier som verka
överarbetade och där intrigen är alltför sinnrikt
knuten. Diktaren har själv upplevt så intensivt,
reflekterat så djupt, gjort det eljest omedvetna
så medvetet att man inte riktigt tilltror
genomsnittet av aktiva patrioter detsamma; jag
föreställer mig åtminstone, att de vanligen äro
mindre komplicerade än Borgen gör dem, att
de leva och handla enklare, mer oöverlagt. På
liknande sätt med landsförrädarna. De
företrädas i boken av två otäcka psykopater, styvt
skildrade. Men hur ser den allra vanligaste
människan ut inuti, hon som ändå blir
landsförrädare? Det är en fråga som ofta sysselsatt mig,
och som jag inte finner något svar på i Borgens
roman.
Helt naturligt har författaren tvingats till
största försiktighet vid skildringen av
motståndsrörelsen och dess arbetssätt. Som i ett nötskal
har den fångats i historien om den papperslapp
med namnet på en kamrat i säkerhet, som
smusslats in i en cell och skänker en strimma
hopp åt en naken ung man med sönderslagen
rygg: nästa gång han torteras kan han, utan
att skada någon, i vånda och kval skrika ut
detta namn, slunga det i ansiktet på sina bödlar
med utsikt att vinna en smula lättnad. Om
människor som leva under så abnorma förhållanden
och efter hand kommit att betrakta dem som
normala handlar Johan Borgens roman; den är
både fin och rik, både klok och varm, och den
har väsentliga ting att meddela oss alla. I
längden kommer den att verka starkare än inlägg
och rena dokument. "Förunderliga makt som
konstnärn äger!" Holger Ahlenius
Spansk apokalyps
André Malraux: Förtvivla ej. Översättning av
Gunnar Ekelöf. Bonniers 1944.
11:50.
Ett av de starkaste kapitlen i Malraux’ bok
skildrar hur bönderna i en bergsby på bårar
bär ner störtade flygare genom snön till den
väntande ambulansen. Det är en patetisk
procession mot klipplandskapets mäktiga bakgrund,
ett dystert triumftåg med en trasig kulspruta
spikad som en segerns och smärtans symbol på
den stupades kistlock. De svartklädda
bondkvinnorna kretsar kring bårarna, moderligt
beskäftiga med sina termosflaskor, vid horisonten
brinner den bombade skogen, och med ett huvud
som en blodig rakborste rider en sårad flygare
förbi på en åsna. Men när en av deltagarna ger
uttryck åt sin konstnärliga entusiasm inför det
gripande skådespelet och kallar det han får
bevittna för en tavla, verkar hans ord plumpt
hädiska och hans kamrater känner sig irriterade.
På ett annat ställe i boken berättar en
konsthistoriker, som kämpar på regeringssidan, att
han i södra Spanien varit inne i kyrkor där det
stått strid. På golvet under tavlorna syntes stora
blodpölar, och det kom tavlorna att mista hela
sin färgverkan.
Det är något av samma problemställning som
gör att man drar sig för att anlägga vanliga
bedömningssynpunkter på "L’espoir", som nu
föreligger i en kongenial svensk översättning.
Den croceska estetikens ovedersägliga
kritikerregler om ett strängt åtskiljande av konst och
moral tycks falla sönder inför ett konstverk där
samvetsprövningen och det moraliska problemet
ger höghet åt det blodiga reportaget. Man har
svårt att tro att den konstnärliga intensiteten
i "L’espoir" endast är ett verk av konstnären
och inte också av den kämpande kommunisten.
Men sanningen ligger kanske i paradoxen, att
"L’espoir" är ett verk av konstnären Malraux,
men att konstnären Malraux är ett verk av
inbördeskriget —- av L’espoir. Konsthistorikern
Scalis ord om att musiken skapats av något
liknande det som hände i det belägrade Madrid
skulle likaväl kunna gälla dikten. I varje fall är
"L’espoir" krönet på Malraux’ diktargärning.
De självbiografiska upplevelserna bakom boken
är ju ofta omvittnade. Malraux deltog från första
stund som frivillig på regeringssidan, där han
tjänstgjorde som stridsflygare i den
internationella brigaden. Det är naturligt att hans
erfarenheter från detta de politiska teoriernas stora
813
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
