Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
anförts antar han, att vissa av organismens
reaktioner åtföljs av medvetande. Han vill inte
heller förneka själviakttagelsens faktum. Han
hävdar emellertid, att medvetandet inte kan
beskrivas utan blott konstateras. Vi kan inte
positivt säga, vad medvetandet är, utan blott
negativt, vad det inte är. Sålunda påstår Olson
om medvetandet att det inte är lokaliserbart, att
det inte kan studeras eller beskrivas och att det
inte kan vara orsak till något. — Denna olsonska
tes är dock inte fullt klar. Man frågar sig,
varför hans klassifikation av de sensoriska
reaktionerna, alltså indelningen i förnimmelse,
föreställning, känsla o. s. v., inte skall kunna
betraktas som en klassifikation av det introspektivt
fastställda medvetandet. Då Olson talar om
förnimmelse, föreställning, känsla o. s. v. — alla
dessa ord trycker han därvid med versaler —,
åsyftar han visserligen inte olika arter av
medvetande enbart, utan olika fysiologiska
reaktioner som alla beledsagas av medvetande. Men
klassifikationen är på samma gång en indelning
av detta medvetande i olika arter. De
fysiologiska reaktionernas olikhet, som Olson talar
om, är i de flesta fall inte något iakttaget; nian
sluter sig till den från olikheten hos de
introspektivt fastställbara medvetenhetsmomenten. Då
Olson t. ex. antar, att en skillnad mellan
föreställning och förnimmelse består i att retningen
i nervbanans slutpunkt är mindre intensiv hos
den förra än hos den senare, så är detta en
hypotes, vars enda grund är den att
föreställningen för introspektionen ofta ter sig svagare
eller blekare än förnimmelsen. — En annan
fråga, som Olson inte ingår på men som på
hans ståndpunkt måste erbjuda svårigheter, är
frågan hur introspektionen själv är att tolka.
Vid förnimmelsen av ett ord är ordet stimulus;
men vad är stimulus vid det introspektiva
konstaterandet av ett medvetande? Medvetande kan
ju enligt Olson inte vara stimulus. — Slutligen
ännu en fråga. Olson menar att kroppens
reaktioner på stimuli i vissa fall kan i sin tur bli till
stimuli och framkalla nya reaktioner. Detta skall
emellertid blott gälla om de s. k.
motosekre-toriska reaktionerna (d. v. s. om sådana som
inte beledsagas av medvetande). Det är
emellertid svårt att inse, varför inte något liknande kan
gälla om de sensoriska reaktionerna. Då de är
fysiologiska processer, är det naturligt att anta
att de har verkningar, och dessa verkningar kan
ju i vissa fall tänkas vara kroppens reaktioner.
Antar man att de sensoriska reaktionerna kan
vara stimuli, så öppnar sig en möjlighet att
tolka det kausala skeendet i den mänskliga
organismen, som Olson helt förbisett. Han förkastar
tesen att psykiskt kan påverka fysiskt eller
överhuvud vara orsak. Men han räknar inte med den
möjligheten att ett fysiologiskt skeende som
åtföljs av medvetande, alltså en sensorisk reaktion
(en förnimmelse, en föreställning, en känsla
o. s. v. skrivna med versaler) kan framkalla
vissa andra reaktioner. Denna tanke innebär
populärt uttryckt, att inte "anden i flaskan" och
ej heller "flaskan", utan "anden" och "flaskan"
(psykiskt och fysiskt) tillsamman är att betrakta
som orsak till vissa reaktioner. Är denna teori
riktig, så är det fullt rimligt att påstå, att Olsons
föreställningar, känslor eller "jag-vill-tankar"
(tryckta med versaler) orsakar vissa av hans
handlingar.
Varje förklaring av organismens reaktioner
som antar andra orsaker än fysiskt-kemiska
kallar Olson "animism". Med denna terminologi
är den nyssnämnda, av Olson förbisedda
teorien givetvis animistisk, då ju enligt den orsaken
till kroppens reaktioner i vissa fall är något
vari medvetandet ingår som moment. Men Olson
inlägger också en annan, betydligt grövre mening
i termen "animism", och i denna betydelse hos
termen är den nämnda teorien inte animistisk.
Animism föreligger enligt Olson, då ett
medvetande ensamt fattas som orsak eller då
medvetandet som tänkes orsaka något hypostaseras,
fattas som ett personligt väsen. Olson menar sig
finna spår av dylik grov animism i en mängd
psykologiska föreställningssätt.
Det kan säkerligen vara nyttigt med en
storstädning i den psykologiska terminologien. En
precisering av de använda uttryckens innebörd
kan förebygga en mängd missförstånd i
animistisk eller annan riktning. En kritisk
självbesinning skulle säkert inte skada särskilt en rad
psykoanalytiska författare. Jag tror emellertid
att Olson i sin kritik i stort sett skjuter över
målet. Med sådana i psykologisk litteratur ofta
förekommande uttryck som "anlag",
"begåvning", "tendens", "drift", "fantasi" o. s. v., som
Olson vill gallra ut, behöver psykologen
naturligtvis inte ha menat "mytiska väsen" i stil
med de medeltida allegorierna "Barmhärtighet",
"Godhet" o. s. v. Ej heller uppfattas de av den
något så när kritiske läsaren som dylika väsen.
Uttrycken själva tillåter en tolkning som kan
822
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
