- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIII. 1944 /
843

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Johannes V. Jensen: Fem myter. Översättning av Arne Hirdman - Dödsdansen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JOHANNES V. JENSEN

FEM MYTER

DÖDSDANSEN

i

Första gången jag såg henne var i Krefeld,
en vinterkväll. Det är som minnet av ett djur,
så blid och lidande var hon, så förkommen och
så oändligt god. Hon hette Käte.

Vintern vid Rhen är inte ens vinterlik —
varken snö eller storm eller isklirr från sjön — allt
väder är uppskjutet på obestämd tid, sol och
vind har lämnat det låga inlandet. Floden
vandrar glanslöst förbi, den går med grå vågor som
ett ändlöst tåg av emigranter. Där borta på
ena stranden svajar färjan ut i strömmen och
på andra stranden får stålkabeln liv, den stramar
och sticker skälvande upp ur vattnet, den dirrar
som en nerv. En halvmil längre upp kröker sig
en valvbro i dimman som en väldig mätarlarv.
Och runtom i den vintertomma luften skorsten
vid skorsten, en vildmark av skorstenar, som
röken stilla blöder ur. Långt, långt bort står en
milshög pinje av rök, det är över Essens
kanon-verkstäder.

Ett rasslande persontåg förde mig till Krefeld
just som ångvisslorna tjöt in helgdagsdygnet
och fabriksarbetarna i tusental spyddes ut ur
verkstäderna. Krefelds gator låg kalla och leriga.
Lyktorna var tända men lyste ännu inte. Då jag
senare på kvällen drev omkring i den sorgliga
staden, fick jag syn på två blåvita båglampor
över en port och en grön eldskrift: Varieté. Där
äteg jag Pà-

Bortsett från de tyska oumbärligheterna,
Dumme Petter och tjockisen som inte kan

sjunga (man måste ju smickra infödingarna),
var föreställningen helt internationell. En fransk
kabarésångerska, två amerikanska knock-abouts,
en rysk atlet m. fl. Och alla de trötta
fabriksslavarna på åskådarplats mådde bra av vad de
såg och hörde, deras grova ansikten lyste. De
hade tillbragt dagen mellan maskinernas klor,
de kom från det eländiga land som är
övergivet till och med av den klassiska vintern, av
snön, julgranen och Jesusbarnet. Var och en av
dessa duktiga arbetskameler bar i sitt ansikte
drag av dödbakt socialism och den
allrabil-ligaste, klösfärdiga gudsförnekelse . .. Kampen
för livet utan ny tro! Hur ödelagda var inte
hjärnorna här, hur trängtade inte dessa arma
munnar till klagan! Vilken förkrossande
själanöd! Ett svart och gapande hål — aldrig var
världen så övergiven!

Fram på kvällen uppträdde Käte. Hon var
egentligen bara nummer två i ensemblen, hon
assisterade en musikalisk clown. Men han gjorde
lycka på grund av sin hemska magerhet, sina
fötters enorma längd och sin heshet; han var
hes som en vålnad. Käte dansade, hon var i blå
silketrikå, hennes runda ben skakade av köld —
och av skräck. På armarna hade hon blå fläckar
efter prygel, som hon fått i kulisserna. Hon var
en sån där vacker liten stackare som grämt sig
från början, man hade slängt omkring med
henne. Käte hade fött några gånger, kunde man
se, men modersglädjen hade blivit henne för-

259

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:17:10 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1944/0859.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free