- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIII. 1944 /
844

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Johannes V. Jensen: Fem myter. Översättning av Arne Hirdman - Dödsdansen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JOHANNES V. JENSEN

menad. Och dock log hon rart och flickaktigt,
det stod en gloria kring hennes person. Som hon
dansade där till det råa benranglets musik var
hon en uppenbarelse av det enda rika och fina
i världen.

Clownen steg ner från sin påle, där han setat
och spelat medan Käte dansade, uppspetad som
en apa med båda benen bakom nacken. Han
väpnade sig med ett nytt instrument, en slags
luta som bara hade en sträng. Nu följde den
duett som jag aldrig sedan kunnat glömma.
Käte stod alldeles stilla på tå och sjöng. Det
var en gammaldags liten engelsk visa och hon
sjöng den med en sorts smärtsam skalkaktighet.
Och runt henne, som sjöng, skrevade bengeten
med sin brustna luta, strängen gav ett knarr då
och då som en knoge mot ett kistlock, och själv
åstadkom han ett omkväde, ett brett, skrovligt
bräkande — Mma!

Det kom förunderligt klart, Kates fina
svärmiska sång och detta Mma, som var så
skälvande musikaliskt och så elakt.

Mma!

Alla åskådare satt stilla. Och då den säregna
duetten där uppe var slut, hade alla stumma
munnar klagat! Jag såg dem sucka så att
skuldrorna lyfte sig, jag såg på deras ögon att en
smärta gått läkande genom deras sinnen.

II

Nästa gång jag såg Käte var i London några
månader senare. Det var ännu samma vinter,
men i London glömde jag den, för där glömde
jag allting.

Jag bodde i Stamford Street, rummen i huset
hyrdes ut till ensamboende kvinnor. När jag
kom hem på kvällarna — regn och slask var det
alltid — kände jag igen mina medlogerande på
gatan, de stod dyblöta och förtvivlade. De
vinkade svagt i mörkret, och ibland hörde jag dem
gråta under hucklet, torrt och kvalfullt likt barn
som kommit bort.

Mitt rum vette ut mot en brädgård och där

gick var natt en stor svart vakthund. Den hotade
och knorrade trofast hela natten. När jag såg
ned, stod den gärna vid porten på alla sina
fyra styva ben och med resta borst. Ljudet av
stövelskollor mot stenläggningen utanför fick
den att tiga på ett ondskefullt sätt. Den var
som en förtätning av natt och sömnlöshet.
Timmar i sträck stod den stilla som en svart och
farlig sprängladdning där nere. Hur vakade inte
ondska och kval i denna vilda hund! Jag kastade
i nattens stillhet vedträn på den när den
morrade, och medan staden London muttrade i
sömnen hörde jag hur hunden blev tyst, medan den
splittrade trästyckena till flisor mellan sina
frad-gande tänder.

Vad jag minns från den gången är mörkret
i London. Jag såg staden belyst bara en enda
gång och då såg den ut som en stad som vattnet
sjunkit undan från; husen var svarta av siam
och randiga som efter en årslång översvämning.

När jag gick nedför trapporna stod ibland
dörren öppen till ett rum i andra våningen, och
där såg jag en gammal man ligga i sängen. Det
var en före detta sjöman, tänkte jag mig, som
hyrt in sig för sina sista slantar. Han låg alltid
proper och kraftlös med sitt gråa huvud mot
kudden; händerna, som var tatuerade med
ankaren och bokstäver, hade han knäppt i
tacksamhet framför sig på täcket. För var dag som gick
såg jag hur bärgad han var, hur underfundigt
och bekvämt han låg där och dog.

Men var kväll, när jag kom hem och letade
efter nyckeln i fickan, hörde jag ett sakta pipande
ut genom nyckelhålet i min dörr, ett hörbart
drag av tomheten där inne.

Jag lyssnade. Hör så otydligt och skrämt det
sjöng! Jag allena skulle öppna den dörren, inne
i det förfärliga huset väntade en ensamhet som
jag allena hade nyckeln till.

Det har blivit till en myt i mitt minne
alltsamman — hunden och sjömannen, benranglet
och Käte. Henne återsåg jag. En kväll ramlade
jag in på en varieté, där hon och benranglet

844

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 11:26:45 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1944/0860.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free