Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Johannes V. Jensen: Fem myter. Översättning av Arne Hirdman - Dödsdansen - Den gamla klockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEM MYTER
uppträdde. De hade inte förändrat sig ett dugg,
de gav precis samma nummer som den kvällen
i Krefeld.
Men när jag nu hörde växelsången igen, Kates
lilla smärtsamt skälmska visa och den skinntorra
apans djupa, musikaliska korpknarr, så slog det
mig att det var en livets och dödens duett jag
hörde. Ack ja, Käte den fina och misshandlade
kvinnan, som log och sjöng så att allt blev ömt
och gyllene — och så denne satan med sitt
sminkade kranium, som är musikalisk, som har
talang, mannen som hela livet igenom slår och
krossar och ödelägger! Jo, Kates rena stämma
väckte all längtan och den rostiga basen runtom
henne drev på med sitt gycklande ... Mma!
En dag, då jag gick nedför trapporna, stod
dörren åter öppen in till sjömannens rum.
Lakanet var prydligt uppdraget över ansiktet på
honom, huvudets form kunde skönjas. Han var
död. Med honom dog medvetandet om så och så
många kryssningar runt Godahoppsudden. Med
honom släcktes hågkomsten av den och den
överhalningen i Spanska sjön — glimt av Dovers
kritklippor •— fulla fregatter under Sydamerikas
kust, sorgtid och lättsinne. Med honom dog
minnet av en krets människor, trolösa människor
och muntra människor — hamnstäders
obarmhärtiga flickor — vita väninnor — kanelbruna
kvinnor i Batavia.
Mma! Mma!
(1901)
DEN GAMLA KLOCKAN
Det var vår, jag låg på rygg och sov i den
ljusa, lyhörda morgontimmen. En gång slog jag
upp ögonen utan att vakna och såg bländande
guldlågor mellan trädens gröna och stilla
världar utanför fönstret.
Medan jag sov och stillheten sorlade som en
sjö över mitt huvud var jag just så medveten,
att jag kände det djupaste behag, mitt hjärta
strömmade över av drömmarlycka så att det
nästan väckte mig. Hur visste jag inte sovande
att det var vår! Det myllrade i mitt huvud, det
var som om framvällande blinda krafter ville
få mig att röra mig, hoppa, flyga, och ändå var
jag bunden som för evig tid.
Då kände jag något tiga, något oändligt
sprött och fint, som inte fanns mera, något jag
inte längre hörde. Långsamt fattade j ag att mitt
fickur på bordet stannat.
... Och långt, långt efteråt träffade det mig
i sömnen som en fjärran efterklang: den gamla
klockan är död! Ja, och jag såg åter den höga
målade skåpklockan, min farfars bornholmare,
som styckade min tidigaste barndom i evighet
på evighet för hur länge sen? Det förekom mig
att jag såg den gamla klockan och min farfar
på en gång som om de var ett och samma väsen.
Och som jag såg den övernaturliga och ändå
bekanta skepnaden var jag mig själv lika fjärran
som då jag två, tre år gammal färdades längst
nere på golvet och såg farfars milda ansikte
långt uppe i höjden, samma visa och
outgrundligt vänliga drag som just den gamla klockan
också hade.
Den gamla klockan. Den stod i skuggan med
utplånat ansikte och gav tiden från sig liksom
med nedslagna ögon. Pendeln gick och gick som
ett sällsamt tunt ben; det trippade så varsamt
och med en skröplighet som var dess ära.
Visarna pekade på något, mer eller mindre
uttrycksfullt manande, än vitt och brett och än
hopklämt, de varslade, om och om igen, men
kunde inte göra sig förstådda. Det var en mycket
gammal, noggrann klocka. Jag ser det stora,
sovande ansiktet, hela spöket borta i hörnet,
och jag hör tänderna i dess inre bita
sekunderna: Ack! Och så igen: Ack!
845
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
