Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Johannes V. Jensen: Fem myter. Översättning av Arne Hirdman - Sångerskan - Sommarsolstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEM MYTER
henne till ditt hjärta! Hon skall älska dig som
hon älskar sig själv, det är: över all
beskrivning. Är hon obarmhärtig så är hon också
glömsk. Men när hon besegrat dig så är det
hon som ger sig med flygande hår och armarna
om din hals.
(1901)
SOMMARSOLSTÅND
Inne i skogen är det alldeles stilla och
skuggrikt under de höga bokarna. Luften är
genomskinligt grön, som i ett rum med fördragna
gardiner, men lövtaket är gyllene och bländande
av ljuset ovanför. Träden räcker upp i himlen
med allt sitt löv, de doftar starkt i
middagshettan, en grön söt brygd med en fin doft av
terpentin som fyller luften omkring dem. En
öm, hemlig förening kommer till stånd mellan
solvärmen och de svala, vederkvickande träden.
Det surrar brusande hett högt uppe bland
kronorna och när man ser dit upp tecknar sig
kurvor och virvlar under det bländande tältet,
insekter, flugor och bin som har bråttom mellan
bladen. Skogsduvan hörs.
Här inne mellan träden där skogen sluter sig,
stängd av stammar på alla sidor och med högt,
klingande rum emellan, bländad av solsken
uppifrån och helt i skugga nedtill, här är man
ensam med solfläckarna. Så långt man ser
ligger det som ögon på skogens botten, man
känner sig iakttagen, något ser på en, men när
man fixerar dem är det ändå inga ögon. Men
man har blivit underlig till mods.
Man vet ju att när solskenet strilar genom
lövverket i skogen tecknar sig små ljusa fläckar
på marken, som annars ligger i skugga, och de
är allesamman runda, fast öppningarna mellan
löven är allt annat än runda, ty det är solen
själv som målar sin bild på marken, som i en
camera obscura. Ljuset är suveränt, det struntar
i formen på den öppning det passerar, om än
aldrig så oregelbundet klippt smälter den
samman och blir rund som sin källa. Så ligger då
alla dessa solbilder på skogsmarken och berättar
om den makt som danat dem.
Ser man bort över marken kan den påminna
om en spräcklig, blommig djurhud. Därför är
hjortkalvarna fläckiga i skinnet, när de ligger
och trycker mot marken är det ingen som kan
se dem. Maneter just under vattenytan minner
solfläckarna om — det första väsendet, cellen.
är den också en bild av solen? Solfläckarna står
inte helt stilla, de gungar lite och det skriver
i dem, ty lövet som solstrålarna kommer från
rör sig en smula i den uppåtstigande
luftströmmen mellan träden. Ser man noga på en enda
av solfläckarna upplöser den sig i ett underlag
av harsyra och vissna löv, lite mera belyst än
vid sidan av, men ser man på den med ett halvt
öga, i förbifarten, visar den sig som ett
ljusfantom, inte bara cirkelformat men sfäriskt, en
ljusglob som står och gungar svagt upp och
ned strax ovanför jorden, en alldeles rund,
luftig småbild av solen. Det lever i ljusgloben,
och medan man ser på den bildas i ögat ett
barn, ett ofött barn som ligger inuti den,
hoprullat, genomskinligt och synligt på en gång,
ett litet människobarn i knopp. Och tittar man
nu på de andra solfläckarna är även de idel
hoprullade spädbarn, som gjorda av ljus och
luft, all marken är täckt av solbilder och barn
så långt ögat når. Skogens förtrollning gör sig
gällande. Skogen för tillbaka, in i alla
möjligheters land. Snart skall Pan visa sig.
En ljusning mellan träden står som ett schakt
av solsken, en bländande degel. Kontrasten slår
en när man beger sig dit och träffas av solen,
hettan överhöljer en som i närheten av ett bål.
De stora undren är de vardagligaste; och det
största av alla att vi lever så nära en fritt
hängande, sfärisk brand, metaller i gasform, att
847
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
