- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIII. 1944 /
848

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Johannes V. Jensen: Fem myter. Översättning av Arne Hirdman - Sommarsolstånd

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JOHANNES V. JENSEN

vi kan förnimma strålvärmen därifrån på huden,
från en källa som ligger millioner mil borta.
Inte stjärnår eller astronomiska tal men inom
räckhåll, räck ut handen och du får värme på
den som du får regn på den när det regnar, du
kan ta och känna på solen. Ser du upp mot den
får du ett bländande sting under ögonlocket,
himlen full av eld, och i avtryck bevarar du
en stämpel av den vita, cirkelrunda skivan,
solkroppen som värmen och ljuset kommer ifrån.
Så nära är du din stjärna.

En av dessa midsommardagar "vänder" solen.
Jorden vänder; på sin bana runt solen har den
sedan vintersolståndet lutat mot solen med sin
norra pol, nu lutar den sig långsamt bort igen
och mottar mindre värme; kortare dagar,
sommaren och de ljusa nätterna i retur. Just som
vi tycker vi har sommaren framför oss är den
redan dömd, reträtten inledd.

De gamla elddyrkarna hälsade solen med bål
på midsommardagen, när solen stod nordligast
och från och med nu skulle fjärma sig igen.
Orsakssammanhanget hade de inte klart för sig,
men de var stora i känslan, elementen, naturens
gång var högtid nog för dem. Så slösade de en
smula eld till solen när den skulle gå, den kunde
inte stanna, men tack för värmen; eld åt eld!
Vi har inte de gamlas andakt mer; men det
finns ingen annan.

*



Men vad skogen är mäktig och lugn i
midsommartid, med den säkra oförgänglighetens
prägel, de brusande kronorna en
sammanhängande massa, vart blad utvuxet, satt i
ställning och med hela flatan vänd mot ljuset, alla
segel tillsatta och svällande, vart träd ett
sol-drickande väsen, med sitt skaft i jorden och
toppen utspänd för att fånga ljuset med var
por och nära sig av det.

Tanken stannar vid den förklaringen, som
kräver ny förklaring, att allt detta pösande liv

är till utan medvetande, utan att råda över sig
självt. Skogen känner inte sig själv. Trädet har
aldrig vetat och kommer aldrig att få veta att
det är ett träd. Vet man det? Vad är
medvetande? Om det är inbegreppet av
sinnesintryck kan träden ingenting veta, inte ens om
ett tillstånd av dvala; liv är möjligt utan själ.
Lika säkert: utan organism intet liv. Omätliga
furuskogar i en forntid, över oöverskådliga
tidsrymder, har inte lämnat annat efter sig än
bärnstenen. Evigheten? Det finns ingen annan
evighet än den man ser tillbaka på.

Tiden, vår tid, är då den räcka av följder
som hänger samman med årstiderna, himlen
är klockan, kloten visarna på den; det är den
som "går"! Och det virvlar sannerligen i väg!
Men minnet består. För minnet är allt lika
närvarande. Bara det som är glömt är
förgånget.

Träden som nu står mörkgröna och mogna
sitter oss ännu i själen som ett nu nära inpå,
men för veckor sedan då de var ljusa och
ny-utsprungna, fruktträden i blom, svunnet,
försvunnet, en bild sedd ovanpå den andra, som
vår och sommar i fjol och alla åren förut, så är
det, så var det.

Skogsduvan hörs någonstans uppe i de soliga
kronorna med rymlig klang, stilla, stilla, mitt
på dagen, midsommar; så hörs den i tropikerna,
den är hemma överallt på jorden,
skogsensamhetens röst; och det är som om jag såge jordens
sida sjunka, i det den vänder sig med sina
trädgårdar och världsdelar i etern.

Och skogen har talat så ända sedan duvan
blev fågel och du delade träd med den, för
några millioner år sedan: varaktighet i nuet —
djupt i rummet, djupt i tiden.

Så nära står du naturen som du är del av
den.

Så räcker du dig ett nu i flykten, viss om
ditt öde som indianen i sin kanot genom
virvlarna ned mot Niagara, med fallet redan för örat.

(1932)

848

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1944/0864.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free