Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Arne Hirdman: Minnets man i nordisk dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNETS MAN I NORDISK DIKT
I "Ekstranummer" (Myter 1) berättar han
nyktert och torrt hur han på cirkus får syn på
en skallig herre med ett plåster bak ena örat,
och hur denne småningom pillar bort plåstret,
varpå Jensen tar fram ett stålrör och en sextums
spik, placerar spiken i röret och just när
musiken ger touche till ett akrobatnummer, siktar på
det lilla såret bak flintskallens öra och blåser
spiken rätt in i mannens huvud. Denne nickar
till och sjunker ihop. Efter fem minuter
upptäckes han död. Panik! Liket bäres ut. Jensen
slutar: "Uroen lagde sig langsomt, og månge
gik deres Vej. Men mange blev ogsaa siddende.
Musiken spillede og en Sangerinde viste sig
paa Scenen." Jensens humor är hans humör, en
kaskad av dådlysten hälsa. Lynnet kan löpa
i väg med honom, men löper gör det! Han vill
gärna skratta kull folk, lägga rotting i repliken
och basa på. Kvadda är ett komiskt sätt att
träffa och varför inte när andan faller på,
centnertung? Humorn går ut över allt, även över
gränserna. Hans bildspråk är blixtsnabbt, en
örfil i förbifarten ligger nära till, det hastiga
försonar, ty det ligger i hans väsen.
En av Jensens mest förtätade myter, "Den
røde Busk" (Myter 4), berättar om en
promenad, två en gång älskandes väg under en
vandrande sommarhimmel. Den unge mannen
får besked, det besked som alltför unga män
så ofta, ofta få ... Slutet:
"Han blev gammel, mens han stod der og
tænkte, en Sky lejrede sig paa hans Pande og
blev der for stedse.
Men omsider sukker han, for der er jo ikke
gaaet mere end et Minut, de staar ved Busken
endnu, en Tornebusk de er kommen til at staa
ved paa deres blinde Gang ud i det Blaa.
Han rejser Hovedet, besværet, og ser paa
hende, hun er bleven skønnere, skønnere,
sønderknust ser han paa hende og har aldrig været
mere forelsket...
Da springer Busken hun staar ved ud med
store, flammende røde Roser ...
Og med et Skrig kaster han sig i dens Torne."
Så våldsamt kan det gå till, inuti:
temperamentets tordön i en varelse. I Jensens enklaste,
soligaste och barnadjupaste myt, "Ved Livets
Bred" (Myter 4) står det sagt, sensationslöst
anslaget:
"Folk som af det følgende venter sig en
Novelle, hvor det knalder med Revolverskud,
eller hvor Rov og Hor sætter Blomst paa
Randen af Aandsfortærelsens Bjerg, med Dødens
Afgrund gabende nedenunder, dem beder jeg
undskylde; her skal skrives om saa godt som
ingenting, paa egne Vegne, om Mindets Magt
alene, det man haster forbi, men som man aldrig
kan haste fra, fordi man fører det med sig i
Roden af Sjælen.
Egentlig, med Sprogets Midler, kan sligt
overhovedet ikke siges eller beskrives, men man kan
skrive sig frem deromkring, Omstændighederne
derved, muligvis er der dem der vil føie en Tone
anslaaet i deres Indre som de kender, og som
fører ind i samme dybt forvarede Verden."
Muligvis! Jag tror inte någon som fördjupar
sig i Jensens böcker kan undgå den tonen,
den tystaste verklighetens. Som en uppfriskande
"motsättning" mot ovanstående spekulationer
i det outsägliga anför jag de berömda raderna
ur myten "Fusijama" (Myter 1):
"Daa jeg saa’ Fusijama, brast den sidste
Drøm om en anden Tilværelse end den der er.
Jeg begreb, at den højere Verden, vi stunder
imod, kun kan være netop den der er, men at
vi aldrig i det givne Øjeblik er naaet op til den,
at vi til daglig er blinde for den. Der lader sig
ikke tænke frugtbarere Tanke. Det er i Grunden
det eneste et Menneske kan opleve.
Derfor er Fusijama et helligt Bjerg, Genstand
for et Folks Kultus.
Columbus! Der er kun en Glæde, der er
bestandig, at gense den velsignede Jord."
Här finns ingen motsägelse! Den unge
Johannes V. Jensen, som i "Den gotiske Renaissance"
1901 ("gotisk" är i Jensens språk liktydigt med
"anglosachsisk", "baltisk" eller "pangermansk"
och "renässansen" är maskinkulturen) utropat
sig som "Organ for Kendsgerningen (fakta)",
visade snart att det var något särskilt med hans
853
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
