Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Gustaf Hellström: Till en ny generation. Högtidstal vid Stockholms högskolas recentiorfest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF HELLSTRÖM
ungdomlig leda vid själva stabiliteten, en vagare
eller mera preciserad längtan till en tillvaro av
större mått och renare linjer, av strängare gudar
och hårdare öden, en längtan till
ursprunglighet, handling, offervilja.
En sådan skiss av sekelskiftets Sverige skulle
ha åtskilligt fog för sig. Men den skulle inte ge
en sanningsenlig bild av tiden. Denna gömde
på åtskilligt annat. Det idylliska i den låg mest
på ytan. Under den rörde sig krafter som
halvtannat decennium senare skulle sätta världen
i brand. Den tiden bildade slutskedet i ett långt
och på det hela taget ärorikt skede. Det ligger väl
ingen överdrift i att beteckna den som en
uppbrotts- och upplösningstid. Själva känslan av
att ingenting hände, själva otåligheten man
förnam var ett tecken på att någonting skulle
hända, ett tecken på den spänning som härskade
på djupet. Ett av denna fredsperiods
karakteristika var egendomligt nog — krigen. De avlöste
varandra med några års mellanrum under de två
årtionden som gick före den stora katastrofen
1914. Dessemellan hörde de internationella
slitningarna till ordningen för dagen. Den sociala
oron stegrades med varje år. Strejker, bojkotter,
kravaller, hungerparader blev under det nya
seklets första år vardagshändelser.
Utvecklingsoptimismen, som under de fem, sex föregående
decennierna bildat den andliga ryggraden i
stabilitetskänslan, hade alltmer underminerats. Den
frejdiga framtidstro, som vi här hemma i Sverige
förbinder med orden åttiotal och esplanadsystern,
hade förbytts i tvivel. Skepticism hade blivit de
bildades tro, en tro i trötthet. De gamla gudarna
var döda, och i sökandet efter nya fanns det
många som vände tillbaka till de gamla, i ren
desperation, i trötthet på den allmänna
förvirringen. Intellektualismen, som gått hand i hand
med utvecklingsoptimismen, föll också.
Förnuftet som det tillförlitligaste medlet att komma
tillvarons gåta in på livet ersattes av en annan
kunskapskälla: intuitionen. Resultatet blev väl
inte vad intuitionsfilosofiens skapare och an-
hängare tänkt sig. I praktiken var det känslor
och affekter som kom att ersätta inte bara
intellektet utan också intuitionen. Därmed hade
slussarna öppnats för många smittbärande
vattu-flöden. Ty trots sin ofullkomlighet lyder
förnuftet vissa lagar och kräver lydnad för dem.
Det är till sitt väsen disciplinärt.
Emotionalis-men däremot leder förr eller senare till kaos
— det kaos som det enligt allt att döma är
människans uppgift eller en av hennes
uppgifter — att söka ordna efter sin förmåga och
söka bemästra efter sina krafter.
Emotionalis-mens yttersta konsekvens är, egendomligt nog,
inte en djupare inlevelse i medmänniskornas
väsen, utan hänsynslöshet, brutalitet och
grymhet. De största grymheterna i mänsklighetens
historia har begåtts inte minst i de emotionella
idealens tecken. Med emotionalismen hade scenen
satts för ett drama av stora mått. Skarpsinniga
sociologer och psykologer gav den praktiska
politikens män anvisningar om hur man skulle
behandla massorna och spela på dem som på
lättskötta instrument. Den mest katastrofala form
av politisk emotionalism, chauvinismen, dränkte
med sitt sabelskrammel, sina stora ord om
pangermanismen, plats i solen och revansch den
internationalism som de gångna decennierna till
mycket stor del haft sina framsteg att tacka för.
Det blodiga skådespelet kunde börja.
Sådan var tiden i min generations ungdom,
när man skrapade bort den idylliska ytan–en
tid av upplösning och uppbrottsstämning, av
vacklande grund och andlig osäkerhet, mitt uppe
i den skenbara stabiliteten.
Det första världskriget sopade bort många,
om inte rentav de flesta av den föregående
epokens andliga värden. Dessutom hade
känslolivet avtrubbats genom de fruktansvärda utbrott
emotionalismen tagit sig. Livet hade blivit
brutalare, rytmen hetsigare. Världen hade fyllts av
fruktan och ressentiment. Freden gav ingen ro
åt sinnena. Den skapade visserligen en kort och
bedräglig optimism. En ny tingens ordning
864
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
