Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Walter A. Berendsohn: Problemet liv — verk i den svenska strindbergforskningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROBLEMET LIV
— VERK I STRINDBERGFORSKNINGEN
samma sak: Strindberg besökte honom efter
1900 ofta under sina morgonpromenader på
hans ateljé, utan att de någonsin blev ovänner;
Eldh var enig med honom på det religiösa
området, vilket utgjorde en god grundval för
vänskapen.
Strindberg var en primitiv barbar — detta
är en annan, ofta upprepad karakteristik av
honom. Martin Lamm har för mig påpekat, att
uppslaget till denna sannolikt är att söka i en
diskussion mellan den danske
religionshistorikern Edv. Lehmann och ärkebiskop Nathan
Söderblom. Strindbergs religiositet under
Inferno-krisen har visserligen klart primitiva drag,
vilket Söderblom antydde i sin
strindberguppsats 1909. Men Heidenstam kallade 1911
Strindberg helt enkelt den svenska litteraturens barbar.
Victor Svanberg upprepar i sin uppsats
"Strindbergkulten" (i "Poesi och politik", 1931)
kritiklöst Heidenstams och Bööks mening, och Henrik
Schiick utförde bilden av den barbariske vilden
mycket brett ("Sveriges litteratur intill 1900",
II, 222—26) i en karakteristik, som bl. a. icke
omnämner verk som "Blomstermålningar och
djurstycken", "Ordalek och småkonst" och de
fem kammarspelen, på tolv rader avfärdar de
historiska skådespelen av 1899 och framåt och
behandlar "Ett drömspel" på en enda rad.
Författaren av "Blomstermålningar och djurstycken",
"Ett drömspel", dikterna i "Ordalek och
småkonst" och breven till Harriet Bosse skulle vara
en primitiv barbar!
Dessa två föreställningar om Strindberg som
den besinningslöse hataren och den primitive
vilden är grundelementen i den strindbergbild,
som vida kretsar i Sverige fortfarande har; de
har förhindrat ett sant förstående av människan
Strindberg, överskuggat hans verk och på ett
ogynnsamt sätt påverkat strindbergforskningen.
Naturligtvis spelar i Strindbergs verk hans
eget liv en mycket stor roll som råmaterial, inte
bara i de många autobiografiska skrifterna utan
också i talrika diktverk. Men jag skulle vilja
stanna vid ett viktigt exempel, upplevelserna
under Inferno-krisen, och visa, att det är av
utslagsgivande betydelse, att man riktar blicken
på de förändringar, som konstnären Strindberg
inför i det självbiografiska materialet. — I "Till
Damaskus" I och II identifierar man i
allmänhet "damen" med hans andra hustru Frida Uhl
och "läkaren" med den vän, hos vilken han
en tid bodde i Ystad. I dramat har Strindberg
låtit de två vara gifta; den okände och damen
lever alltså i äktenskapsbrott med varandra,
vilket på ett avgörande sätt präglar
huvudpersonens själsliga tragik och särskilt i andra delen
ger anledning till dramatiskt skakande scener.
I diktverket "Jakob brottas" möter diktaren
den okände, icke Kristus utan en ljus ande.
Den okände i "Till Damaskus" är (som det
antydes i fragmentet Armageddon) en
åter-född människa, som genomvandrar sin
passions-väg i det jordiska helvetet. Mer än en gång
pekas på stationerna i Kristi lidande och på
Golgata. Medan i boken "Inferno" "makterna"
på ett ogripbart sätt driver sitt hemska,
växlande spel, tillhör i "Till Damaskus" dameni,
hennes mor och biktfadern den katolska kyrkan
och verkar tillsammans som konkreta verktyg
för makterna i syfte att tukta den okände till
omvändelse, till Gud. De oroliga kastningarna
och återgångarna i självbiografien har här rätats
ut till vägen till Damaskus. — Man måste
förvisso noga känna Strindbergs liv; men ett
konstverks hela struktur får man fatt i, först om man
undersöker det konstnärliga arbetet som en
självständig prestation.
Detsamma gäller för den beryktade boken
"Svarta fanor". Under tiden efter Inferno är
denna boks utfall mot Gustaf af Geijerstam
det enda fallet av ohämmat hat i Strindbergs
verk. Även här talar man om en offervillig
vänskap, som Strindberg belönar med
fiendskap. Men så enkelt ligger detta fall
verkligen icke till. Geijerstam föll Strindberg, som
bodde utomlands, i ryggen, när under 80-
871
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
