Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄN BOKHYLLAN
sofens bekännelse, som formellt påminner om
vissa dikter hos Browning och föregriper Joyce,
blir en hopplöst besegrad människas monolog.
Handlingen förkastas därför att den inte håller
stånd mot den analytiska tanken, och tanken
förkastas därför att den förhindrar handlingen.
Men samtidigt förhånas tanken därför att den
är maktlös mot den blint rebelliska viljan.
Det kan inte förnekas att källarfilosofin är en
flykt in i högmodet, ett utbrott av oblyg fåfänga
och förställd härsklystnad, ett minnesmärke
över den svaghetens självhävdelse, det jagets
eviga uppror som hos Dostojevskij bryter sig
mot det ödmjuka självförverkligandet i hägnet
av överindividuella värden. "Anteckningar från
ett källarhål" är, ur den synpunkten sett, en
Wille zur Macht före Nietzsche, en
individualpsykologi före den adlerska. Men det är inte
heller alldeles utan skäl som en rysk forskare
roat sig med paradoxen att den verkliga
kritiken av det rena förnuftet inte finns i "Kritik
der reinen Vernunft" utan i "Anteckningar från
ett källarhål". Logikerna behöver inte uppbåda
något övermått av skarpsinne för att påvisa att
den intellektuella kritiken i "Anteckningarna"
visst inte har intresse bara som psykologiskt
symtom, fast den vimlar av motsägelser och
löper ut i det ena svåröverstigliga frågetecknet
efter det andra. Denne hånfulle filosof, som till
synes med skrämmande radikalism har
förverkligat den desperata tanken "att gifva sig en
gång för alla i det bittras våld för att därmed
bli kvitt all osäkerhet och växling", som
Vilhelm Ekelund har uttryckt det i en anmärkning
om Euripides, denne giftige självbefläckare har
lånat alltför många drag av diktarpersonligheten
Dostojevskij för att hans idéer skulle kunna
avfärdas som intressanta journalutdrag från ett
sinnessjukhus, hur frestande det än kunde vara
att inordna honom bland de "martyrer av fri
vilja" som starjets Zosima talar om, eller att
tillgripa furst Mysjkins ord om Natasia
Filip-povna som slutomdöme: "Vet ni, att i denna
ständiga skamkänsla ligger kanske en hemsk,
onaturlig njutning, liksom om hon hämnades på
någon."
Till en början är det normalmänniskan som
står i skottlinjen. Kunskap leder till passivitet.
Det är bara dumbommen, han som i varje orsak
ser en ursprunglig orsak, som egentligen är
handlingsduglig. Självbedrägeriet är handlingens
förutsättning. Genomskådaren, den kunnige,
upptäcker däremot snart orsakskedjans
oändlighet. Han kan inte ens ta hämnd när han blir
förorättad. Han finner aldrig den skyldige. Till
och med ondskan som någon gång tvingar fram
spontana reaktioner är utsatt för kemisk
upplösning. Kunskap förlamar alltså, och i den
mån den inte förlamar, inspirerar den i varje
fall inte människorna att handla rätt. Sokrates
och hans meningsfränder, som har haft vissa
funderingar åt det hållet, tillropas helt
burdust med ett "O, du barn på din moders
knä!".
Den inskränkta men handlingsdugliga
människan träder dock snart i bakgrunden, och det
sammanpressade filosofiska raseriet vänder sig
efter en häftig voit mot förnuftet och logiken,
nationalekonomin och statistiken som plitar
ihop sina formler och tabeller utan att räkna
med människans obotfärdiga vilja. Viljan är
ett uttryck för livets totalitet och har föga med
förnuftet att göra. Enligt den utilistiska
vetenskapen är det för det första människans
skyldighet att i lydnad för förnuftet och statistiken
bygga vidare på det stora utopiska kristallslottet,
för det andra kan ju människan enligt samma
vetenskap strängt taget inte ha några
skyldigheter, eftersom hon ju inte har någon fri vilja
utan bara är en pianotangent som naturlagarna
kan spela på. Källarfilosofen bokför dilemmat
och tillfogar med förstucken skadeglädje att
människan till slut är så mycket mera otacksam
än dum att begreppet människa rentav kan
definieras som tvåbenad, otacksam varelse. Den
som lyckas finna den matematiska formeln för
viljan gör visserligen säkert slut på all vilja, för
vem vill vilja efter tabell, men sannolikt är att
den otacksamma människan föredrar att sparka
logaritmer och register åt helvete och leva efter
sin egen dåraktiga önskan, "överös människan
med allt gott, låt henne drunkna i lycka, så att
det på lyckans yta, liksom på en vattenspegel,
bara hoppar omkring ett par bubblor här och
var, giv henne en så god ekonomisk ställning
att hon inte behöver göra annat än sova, äta
pepparkakor och sörja för artens fortbestånd —
även då kommer hon att av idel otacksamhet,
av ren och skär gemenhet, kläcka ut en eller
annan samhällsvådlig elakhet eller dårskap."
Människan måste ständigt övertyga sig om
att hon är människa. I värsta fall föredrar hon
till och med tillintetgörelse och kaos, och om
även kaos och tillintetgörelse skulle visa sig
876
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
