Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Savonarola och Calvin till Hitler; man ser det
kanske bäst av hans hatkärlek till den tygellösa
furstinnan, som efter sin älskares död hemfaller
åt självplågeri, åt vällustfylld underkastelse
under dvärgens sadism, förklädd till
sedlighetsnit och moralisk indignation. Messer Bernardo
avtvingar honom beundran först då han visar
sig som en krigskonstens mästare, en uppfinnare
av utstuderade förstörelseredskap, men högre
sätter han dock kondottiären Boccarossa, vilken
säljer sina tjänster till den krigsherre som bjuder
högst. Kriget är dvärgens rätta livsluft, och han
är förtjust över detta "utomordentliga
skådespel" — men endast så länge han är på samma
sida som övermakten — sedan blir han genast
defaitist. Blodsutgjutelsen, grymheten, dödandet
för dess egen skull ha i dvärgen en ivrig
anhängare; det hör samman med hans dyrkan av
handlingen, hans förakt för "pratet", för
illusionerna om fred och försoning mellan folken.
Här drabbar diktarens gissel närbelägna och
allbekanta företeelser. Intet plågar dvärgen, den
förvände, som kärleken mellan man och kvinna,
särskilt om kontrahenterna äro unga och
oskyldiga; då grips han av mordmani. Kärlekens
natursida kväljer honom, och hela den
mänskliga kroppsligheten, lukter och utsöndringar,
fyller honom med vämjelse. Det är lilleputten
bland de oaptitliga jättarna, yahooen bland
människorna, misantropien stegrad till swiftska
dimensioner, till ursinne och frenesi. Även denna
har tidigare iakttagits hos Pär Lagerkvist och
gäi na tolkats som uttrycket för sårad
människokärlek, för smärtan över svikna humanitetsideal,
men kanske är den snarare att betrakta som den
hemliga klangbotten, över vilken diktarens
viljespända humanism har spelat. I så fall får denna
en djupdimension, en komplikation, som man
inte alltid velat tillerkänna den.
Med sitt självhat och sitt människohat är
dvärgen i sista hand en inkarnation av den
mänskliga ondskan. Uttryckligen heter det om
honom, att han dväljes inom oss alla, att han
är den människoliknande varelse med apansikte,
som sticker upp huvudet ur dypölarna i vårt
inre. Den skräck han inger människorna är deras
skräck för sig själva, för antropoiden inom dem,
vars existens de förgäves försöka att inte låtsas
om. lian representerar ett urgammalt, sterilt
släkte med anor från skapelsens morgon, som
fortplantas av människorna själva och som i
deras värld befinner sig på "mångtusenårigt,
aldrig avbrutet besök". Då han till sist på grund
av sina illgärningar sitter fastkedjad i
fursteborgens fängelsehåla, är det blott ännu ett tecken
på att han är oupplösligt sammanlänkad med
fursten, med människorna. Lugnt avvaktar han
andra tider, då hans bojor skola lösas och han
åter skall kallas upp i dagen. Den onda viljan
kan inte i längden undvaras.
Risken med allegorier av detta slag är ju den,
att läsaren frestas utläsa en dubbelmening ur
vart och vartannat stycke och sålunda pressar
dem på ett innehåll, som de troligen inte äro
avsedda att äga. Dvärgen ter sig så komplicerad
och mångtydig att figuren stundom är nära att
sprängas och stundom blir en smula rebusartad.
Då han reagerar så häftigt mot råheterna och
oanständigheterna i en komedi, som framkallar
de andra åskådarnas skrattsalvor, sker det därför
att för honom allting är förgiftat eller därför att
han verkligen är mäktig även sunda och riktiga
reaktioner, liksom då han i kontrast till snusket
omkring sig iakttar noggrann personlig hygien?
Det är en av de frågor man kunde ställa men
som kanske äro fåvitska, därför att sådant väl
endast är menat som individuella särdrag. I all
sin ohyggliga förvridenhet har dvärggestalten
sin storhet, sin skakande kraft som grotesk och
vision, som symbolbygge över dunkla makter
på själslivets botten och i diktarens eget inre.
Vissa sidor höra till det glansfullaste, det mest
inspirerade som flutit ur Pär Lagerkvists penna
— jag tänker på bataljmålningen och skildringen
av den orgiastiska festmåltid, som slutar med
giftmordet på de forna fienderna. Här har man
ett påtagligt, nästan fysiskt intryck av renässans,
av en hetta och en furia, som höra hemma på
andra breddgrader än våra, hos ett blodfullare,
mer gallsprängt släkte än det nordiska.
Tankemässigt sett kvarlämnar detta verkliga, detta
egenartade och betydande diktverk ett något
otillfredsställande intryck, en brist på tydlighet,
inför vilken granskaren för sin del har svårt att
slå sig till ro. Men fördenskull får den store
diktarens självfallna rätt inte förgätas, rätten att
fråga mer än att svara. Holger Ahlenius
892
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
