Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
utges för att vara ett slags bokslut över en
avslutad period av hans liv, och den halvt cyniska,
halvt överseende människosynen stämmer rätt
väl överens med sin upphovsmans livserfarenhet
och psyke.
Men det går som med alla dylika tilltag. Man
hör alltför tydligt den verklige författaren bakom
den fingerade. I det här fallet är det kanske
också meningen. Den nästan parodiska
cynismen i scenerna skulle kunna vara Olle Hedbergs
självironiska gyckel med sin egen produktion.
Moraliserande kritiker har ju ofta beskyllt
honom för cynism. I Bo Svenningssons fräna
sketcher ur människolivet godtar han
beskyllningen, han gör sig till och med värre än han
är och parodierar sig själv. Men när han i en
pirandellisk slutscen låter de misshandlade föra
talan mot sin författare, vet denne också att
försvara sig. Att han skildrat den i synden
nedsjunkna människan och inte den frälsta och
renade beror på att den senare inte förekommer
i sinnevärlden. Det är en svart livssyn, där Bo
Svenningsson går längre i pessimism än sitt
upphov — vilket ju brukar vara fallet med
ungdomen. Och till ytterligare försvar för sina
skildringar av mänskligt elände ställer han den
retoriska frågan: "Lindras livets kval av likars
jämmer?" Det skulle kunna vara och är kanske
avsett som en apologi för en diktargärning, som
sannerligen inte behöver urskuldas.
Töre Zetterholm
Romanbyggaren Beijer
Harald Beijer: Elena Akkermann. Norstedts
1944. 10:—.
Harald Beijer har nu i sin produktion
överskridit tiotalet volymer men är sig alltjämt lik
som han var i sin första bok. Han fortfar att
med omfångsrika romankonstruktioner illustrera
sin uppfattning om handlingarnas konsekvenser,
varvid det är författaren förbehållet att ensam inse
vilka handlingar som är goda eller onda, riktiga
eller oriktiga, och med ledning därav slutligen
förhärliga eller (som oftast) störta sina figurer
i fördärvet. Beijer njuter, på ett sätt som kanske
emellanåt förtjänar kallas moralisk sadism, av
att sakta men säkert förbereda de orättfärdiga
framgångsrikas störtande och undergång. Han
griper ständigt till i yttre mening stora ämnen:
släkters uppstigande och fall, affärsföretags
blomstring och sammanbrott, ja hela staters
ödesmärkta banor. Det är korthus som han
bygger upp och river ner med suveräna gester
och bister min. Men vad som framför allt
intresserar honom är dock att föra samman sina
marionettartade figurer i dramatiskt laddade,
teatraliska uppträden, där dialogen staplas högt
med stora ord och patetiska fraser. De romaner
Harald Beijer bygger är skelettkonstruktioner
som sällan eller aldrig befolkas av levande
människor. Det är overkliga konststycken och
effekten av dem har författaren utan att veta det
ganska väl beskrivit i sin nya bok: "Därmed var
den något patetiska scenen slut, det var som om
man stuckit en nål i en bubbla. Den upplöstes.
De för en sekund uppflammande blickarna
släcktes. Och allt blev grått igen."
Det finns något hos Harald Beijer som
påminner om Selma Lagerlöf: han är en Selma
Lagerlöf i ytterst förenklad följetongsversion.
Hans moraliska schema av orsak och verkan är
schabloniserat till något som liknar en
förnufts-mässig affärsspekulation på lång sikt. Någon
poesi känner han inte och psykologien är bara
en nödtorftigt förklarande (eller kanske snarare
beslöjande) kommentar till författarens sätt att
dra i marionetternas trådar. Stilen är så enkel
att ett barn i första klass obehindrat bör kunna
läsa den och endast en eller annan moraliserande
aforism kan tänkas gå över dess huvud. Längre
kan konstlösheten inte drivas. Harald Beijer är
eller borde i varje fall vara en populär
författare: just genom sin konstlöshet, sin lättfattliga
moralism, sitt teatraliska patos och sina
storslagna ämnen.
Möjligen är det en följd av konststyckets
upprepning, men årets roman av Beijer förefaller
mig tunnare i konstruktionen, mindre dramatiskt
uppladdad än en del av hans tidigare. Den
anknyter till "Joos Riesler" och ger ett nytt
porträtt av den kontinentale diktatorn Sesar, nu
i ödesdigrare belysning. Elena Akkermann är
en av de präktiga människor som faller för
Sesars demagogi. Hon presenteras som "en
människa av utsökt ras, slank, smärt, bestämt
inriktad". Det mest framträdande hos henne är
en puritansk renhetsvilja som kommer henne att
genomdriva skilsmässan med den supige man-
894
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
