Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
En flott skriven roman som hennes "Vägen under
stjärnorna’" blir ointressant och banal i
jämförelse med skisser som "Åtta år efter kriget",
"Trälen och vägen", "Josef brydde sig inte om
bröllopskläder" eller "En ofrivillig". Dylika
korta skildringar blottar inte bara hennes rika
erfarenhet av hårt liv utan visar också att denna
erfarenhet alltjämt för henne är en levande
realitet. Liksom Strindberg genom alla sina
åsiktsförvandlingar alltid på botten bibehöll kontakten
med "tjänstekvinnans son" så bevarar Moa
Martinson under alla sina framgångar
känslosambandet med "det proletära". De blir härigenom
båda ett slags ständiga åklagare, en mycket
viktig befattning inom litteraturen, en som aldrig
borde få vara vakant. Men Moa Martinson visar
inte bara på missförhållanden i folkhemmet, hon
kan också fälla mycket sunda omdömen, t. ex.
i denna bok om patriotism, krigsmakt och
försvar. Naturligtvis gör hon sig som Strindberg
då och då skyldig till orättvisor: måttfullhet och
besinning ligger lika litet för hennes natur som
för hans. Men hennes strävan till rättvisa —
kanske särskilt markant i den senaste boken — ger
liksom den åldrande Strindbergs behov av att
"ta tillbaka" åt det oppositionella temperamentet
en mildare arom, en mognare fyllighet.
Det är kraften, indignationen, spontaneiteten
och hämningslösheten som är hennes
konstnärliga tillgångar. Som Strindberg blottar hon sig
både frivilligt och ofrivilligt, och om
självporträttet inte alltid är vinnande, vilket vore en
falskhet att påstå att det är, så är det i varje fall
— både med och mot hennes vilja —■ ett porträtt
utan mycken fasad. Hon kan säga utmärkta saker
och hon kan prata i vädret. Hon talar först —
och det är kanske inte alltid hon tänker sedan.
När man läser hennes häftiga försvar för
swing-pjattarna tycker man sig höra Strindbergs röst
från andra sidan graven. Och när man tar del av
hennes självrannsakan, det vill säga hennes
uppgörelse med dem som har förtalat henne, blir
man också slagen av hur strindbergskt detta sätt
att argumentera är: "Jag visste ju, att jag inte
var felfri. Att jag gjort en massa dumheter, jag
som andra människor, ofta av ren godtrogenhet;
ibland har jag felat av ren välvilja och
medkänsla och har aldrig kunnat fatta vad människor
haft med mina misstag att göra, då jag inte
skadat någon annan än mig själv genom dem."
Inför en författare som så oförbehållsamt som
Moa Martinson visar läsaren både sin framsida
och sin baksida vore det nästan en smula för
väluppfostrat och temperamentslöst att låtsas
som om hon inte visade mer än framsidan.
Hennes begåvning och betydelse ligger ju till
en inte oväsentlig del just i detta okonventionella
uppträdande. Styrkan hos en bok som "Bakom
Svenskvallen" är just att man där kommer
författarinnan kanske mer direkt in på livet än
i någon av hennes andra böcker.
Knut Jaensson
Människans ensamhet
Viveka Starfelt: Lilian och Keitlarna.
Wahlström & Widstrand 1944.
8: 50.
"Lilian och Keitlarna" är historien om hur
Lilian, en lat, lögnaktig och egoistisk liten
vulgärhysterika med ett äventyrligt förflutet gör ett
kort gästspel såsom svärdotter i en familj med
en viss social ställning och stor hemmastaddhet
i allt som rör såväl politesse som convenance.
Andan inom familjen Keitel är sådan att den
skulle kunnat kallas förljugen om den inte hade
varit så uppriktigt älskvärd. Den är åstadkommen
genom ett samfällt energiskt blundande för
åtskilligt som hör det råa och otrevliga livet till
och genom ett lika energiskt samfällt
undanskjutande av sådana tankar som helt enkelt inte
få tänkas av anständiga människor. Lilian blir
den bomb som spränger den vackra, stilrena
tavlan av sundhet och harmoni i tusen bitar och
kommer allt det som finns men som hjärnan
och viljan, fegheten och renlighetskänslan håller
nere under medvetandets tröskel att rusa fram
i ljuset. Då boken börjar bilda Keitlarna en
sluten enhet, en kärleksfull och förstående familj,
då den slutar står det klart att det inte finns och
inte funnits någon enhet. Varje individ står
ensam och isolerad, oförstådd och utan förmåga
att förstå de andra.
"Lilian och Keitlarna" är tekniskt sett ett
mycket välgjort arbete. Viveka Starfelts rena,
klara och kultiverade stil är en glädje för en
recensent och hon behandlar sitt material på ett
mycket händigt och flytande sätt. Det finns inga
longörer och knappast en överflödig rad i hela
boken. Den serie av katastrofer, bl. a. ett
självmord, varmed den slutar är omsorgsfullt
förberedd, och det ligger en veritabel stämning av
896
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
