Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
genom att leva ensam med och för sin lilla
dotter, låter hon Irenes behov av ett eget
erotiskt liv sticka upp huvudet på ett sant och
stötande sätt: Irene känner plötsligt den lilla
flickan, hennes enda tröst, som en boja och hon
fylls för en stund av hat.
Bredvid hjältinnan blir ju de andra flickorna
i kollektivet (en grupp flickor har hyrt en
gemensam våning och på så sätt skaffat sig ett
slags hem i Stockholm, där ingen av dem har
sina föräldrar) bifigurer, visserligen ganska
individualiserade men ändå utan större intresse.
Eller rättare sagt: Irene Larssons öde tar så helt
uppmärksamheten i anspråk att det hade varit
bättre om författarinnan begränsat sig till att
endast skildra hennes historia. Överhuvud skulle
romanen vunnit på att förkortas — som nästan
alla romaner skulle vinna på.
Som slutomdöme måste man säga att det inte
är alltför ofta som man läser en mänskligt så
intresseväckande roman och en roman som
behandlar problemen så djärvt, inträngande och
objektivt. Knut Jaensson
Vägen hem
Helmer Linderholm : De söka sig hem. Höker-
bergs 1944. 10:—.
Det finns, som bekant, moderiktningar inom
litteraturkritiken liksom på alla andra gebit av
estetiken. Vid en tidpunkt uppskattas vissa
kvaliteter medan andra föraktas, och tio år senare
är det tvärtom1. Just nu är situationen den, att
kritiken rynkar på näsan åt den kvalitet, som
kanske har de äldsta anorna — nämligen
fabuleringsförmågan. Som om inte detta att kunna
skapa situationer, att forma en intrig, vore ett
av de bästa medlen när det gäller att till läsaren
överföra konstnärens upplevelser och
sensationer. Att avfärda det med den nedsättande
klyschan "underhållning" är ofta bara ett bevis
för kritikens skockmentalitet.
Skälet till att Helmer Linderholm brukar
glömmas vid nomineringen av "fyrtiotalisternas"
parnass ligger nog främst i ovannämnda
inställning. Berättartalangen är hans förnämsta
tillgång, det visar sig även i hans nu utkomna
roman, "De söka sig hem". Linderholm är ingen
anemisk posör och tycks heller inte vara i så
stort behov av transfusioner från förebilder. Han
kan fabulera en medryckande intrig, som tjänar
till att gestalta det ärende han vill ha framfört.
Han kan komprimera en situation med enkla
medel men med stark slagkraft. Man behöver
bara nämna scenen där Utängs-Johan
vådaskjuter sin ende vän. Det är i dramatisk och
osentimental gestaltning den asociala människans
tragedi. Huvudpersonen "Pappers-Lindgrens"
färd till beredskapsplatsen och sitt förflutna
— med anknytningar till den föregående boken —
visar samma berättarglädje och
situationsska-pande förmåga.
Redan i titeln anger författaren bokens tema.
Vad han vill åstadkomma är en svensk "Vägen
hem" — om än en smula ante festum.
Av-civiliseringen är naturligtvis ett problem även
för våra hemvändande beredskapare, även om
man med tanke på de krigförande tycker att
författaren tar till för grälla färger.
"Pappers-Lindgrens" konfrontation med sin sedan fyra år
tillbommade butik med dess förbjudna flygbilder
i vykortsstället och evigt aktuella
kriminalmagasin och psalmböcker i bokhyllan ger annars en
suggestiv bild av tidsförloppet. Samma
tankegång framförd i halvfilosofiska samtal av
författarens resonörer verkar mer överloppsgärning.
På det hela taget är kanske Linderholm mest
till sin fördel i mer "oreflekterade"
sammanhang. Med undantag av huvudpersonen är
karaktärerna en smula förenklade. Där finns den av
fadersauktoriteten kuschade, den förskrämda
judeflickan, den läshungriga, uppåtsträvande
arbetarpojken. Framförda i de situationer, som
hör till rollen, är de utmärkt tecknade. I mer
komplicerade sammanhang får de lätt otydliga
konturer. Den demoniske organisten
Storhammar är ett försök i vidlyftigare stil, men blir
karakteristiskt nog föga övertygande.
De ymnigt förekommande naturstämningarna
är däremot endast sällan död fyllning. Och hans
bildval har ibland en martinsonsk spontaneitet.
Han talar om lokångans jättefnissning,
häng-björkarnas tovigt långa risflätor och vitmossans
pösiga vattenkuddar. Genom sin natursyn och
sin fabuleringsförmåga äger Linderholm några
av de väsentligaste kvaliteterna hos en god
berättare. Töre Zetterholm
898
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
