Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Puritansk tragedi
William Faulkner: Ljus i augusti.
Översättning av Erik Lindegren. Bonniers
1944. 11:50.
I den flod av makulatur och superlativer som
det tycks vara vår lott att översvämmas av för
varje höst borde de "goda", d. v. s. bestående
böckerna annonseras på en särskild lista, en
lista som inte sammanställts på grundval av
höstens ofta tillfälligt betingade
försäljningssiffror utan efter val av en (gärna anonym!)
areopag av ansvarskännande kritiker. På en
sådan lista skulle utan tvivel Faulkners "Light
in August" komma högt upp. Den som läste
boken i början på trettiotalet, på originalspråket
eller i den norska översättningen, kan bara
konstatera vilken förfärande innehållslig aktualitet
och konstnärlig relief den fått under trycket av
de mellankommande årens händelser. Det hänger
inte bara samman med vad vi fått veta om SS
och Gestapo, inte heller med den vogue som den
hårdkokta amerikanska litteraturen just nu — en
smula post festum tycks det mig — upplever hos
den yngre generationen. Det förtjänar påpekas
att Faulkner inte är hårdkokt på samma sätt
som de andra amerikaner hos vilka de unga
författarna huvudsakligen hämtat sin inspiration.
Och medan Hemingway, Saroyan och andra
småningom skaffat sig något som liknar en
goodwill hos publiken, har Faulkner inte förlorat sin
makt att chockera, väcka indignation, mystifiera,
djupt oroa. Man ser det på den kritik han fått
under hösten. Ingen har väl egentligen sökt
förneka hans storhet som författare, men många
har sökt misstänkliggöra denna storhet. För den
ene är Faulkner en potentiell nazist, för den
andre bara ett asocialt degenerationsfenomen.
Den ene ser ironi i skildringen av den blivande
barnaföderskan Lena Grove, som i sin
övergivenhet går genom hela den fruktansvärda
mardrömmen och tycker att "alla är snälla". Den
andre tycker sig se ett positivt förhärligande
i karakteristiken av nazistynglet Percy Grimm
och hans göranden och låtanden på lynchdagen.
Det senare torde nu vara en missuppfattning.
Men det måste medges att det inte alltid är lätt
att placera Faulkners romangestalter rätt i
sammanhanget. Utan att det, som i de antika
tragedierna, närmare anges vem som talar, talar han
ibland i körens namn, ibland i personernas. Och
hans körer talar ibland i publikens namn, ibland
i vedergällningsgudinnornas. Episoderna Doc
Hines och Percy Grimm förefaller mig vara två
av körens skadeglatt halvflinande
publikversioner av vad som hänt. De innebär i själva sin
objektivitet en kritik — av sig själva. Eller
rättare: de frågar läsaren: Flinar du? Eller våndas
du? Och just detta att det är läsaren obetaget
att göra endera eller bådadera på en gång är en
ännu mer fruktansvärd utmaning än om diktaren
hade dragit ut konsekvenserna och förehållit
honom vad som vore att göra. Styrkan hos
Faulkner är hans tragiska objektivitet — i antik
mening — och den arkaiska envishet med vilken
han håller fast vid den. Visst var konung Oidipus
skyldig, men vem kan ge honom skulden? På
samma sätt träder oss Faulkner aldrig till mötes
som författaren (d. v. s. förklararen) utan som
verkställaren av en tragedi. Han bara utför de
evigas rådslag. Om detta nu verkligen är de
evigas rådslag? Ja, om den saken råder som
bekant delade meningar. Många har beskyllt
"Light in August" för att vara osann, för att
inte framställa det "verkliga" livet. Att boken
inte gör det ur en Flauberts eller en Joyces
synpunkter är ovedersägligt. Men förebråelsen måste
implicera att Faulkner verkligen gått in för att
söka skildra det "verkliga" livet, och om detta
vet man ingenting. Det är t. o. m. tvivelaktigt.
Min tro är att han velat framställa bara en
aspekt av det "verkliga" livet och renodla denna
aspekt — som möjlig. Och att detta är den
konstnärliga metod som personligen står honom
till buds. Därav det mardrömsliknande i hans
böcker.
Att för läsarna av denna tidskrift utförligt
referera romanens innehåll torde väl vid det här
laget vara ganska onödigt. Det är en
kriminalroman. Huvudpersonen, Joe Christmas, som har
så litet negerblod i ådrorna att han kan passera
för vit, mördar i den lilla sydstatshålan Jefferson
en åldrande kvinna med vilken han under några
år haft ett förhållande. Brottet upptäcks genast,
Christmas flyr, grips efter någon vecka, förs
tillbaka till Jefferson och lynchas. I ett avsnitt får
man veta hans förhistoria. Han är puritanskt
uppfostrad. Enda skillnaden i sinnesart mellan
909
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
