Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
honom och de "vita" puritanerna som lynchar
honom är egentligen att han från början stod,
eller snarare ställdes, i harnesk mot sin
omgivning, att han fastän likadan som de aldrig vunnit
burskap i kollektivet, aldrig heller velat vinna
det. Han är en svart puritan bland de vita
puritanerna, en svart brottsling bland de vita
brottslingarna —- som har rätt att ha en gud, och som
har en gud för att ha rätt. Detta med "vitt" och
"svart" har otvivelaktigt hos Faulkner en mycket
dubbelbottnad symbolisk mening. Negrerna, de
få verkliga negrer, som skymtar i boken, tillhör
liksom den omedvetna Lena Grove, den
halvmedvetne, vagt efter en mening med det hela
spörjande Byron Bunch och den sovande men
potentiellt medvetne pastor Hightower de goda
eller åtminstone halvgoda människorna i boken.
Eller de står snarare, i sin instinktivitet, utanför
ont och gott. Jag kan inte neka mig att citera
en episod som utgör ett av de få verkligt ljusa
inslagen i romanen samtidigt som den visar
Faulkners hela intuitiva skildringskonst. Det är
när Joe Christmas första gången står utanför sitt
blivande offers villa och frågar ut en liten
negerpojke som han mött:
"— Jaså hon bor där ensam. Törs hon det?
— Vem skulle göra henne någe ont så nära
stån? Negrerna härikring sköter om henne.
— Är det negrer som sköter om henne?
Plötsligt var det som om pojken stängt en
dörr mellan sig och mannen som frågade ut
honom.
— Jag tror inte att nån här vill henne någe
ont. Hon har aldrig själv gjort nån människa
nåt.
— Nej, knappast, sa Christmas. Hur långt är
det till nästa stad åt det här hållet?
— Femti kilometer omkring. Ni tänker väl
inte gå ända dit?
— Nej, sa Christmas. Han vände och gick
vidare.
Pojken stod och såg efter honom. Så började
han också gå, svängande med bleckspannen.
Efter några steg stannade han och såg sig om.
Mannen som frågat ut honom gick i lugn, stadig
takt. Pojken fortsatte i sin urvuxna, lappade
overall. Han var barbent. Plötsligt började han
steppa. Det röda vägdammet virvlade upp kring
de magra, chokladfärgade benen; han började
sjunga, rytmiskt och musikaliskt, men utan
egentlig melodi:
Say dont didn’t
didn’t dont who.
Want dat yaller gal’s
pudden dont hide."
Är det inte som ett fågelaktigt halvmedvetet,
på ett besynnerligt fågelspråk utsjunget
varningsrop för den farlige svart-vite mannen, vars
karaktär pojken instinktivt uppfattat?
I "Light in August" är de vita på det hela
taget onda. Och Christmas, deras hatkyckling, är
ond på grund av dem, men han får i sin
ensamhet en viss monumental storhet. När Grimm
skjuter Christmas är det dussinmänniskan som
skjuter den både förskyllt och oförskyllt
ensamme. Det förefaller mig som om författaren,
trots all objektivitet i skildringen, ändå hyste en
viss sympati för sitt monstrum, ty de värsta
karikatyrerna finns i alla fall på den kristna
sidan. Och det förefaller mig som om
författarens mening med boken vore ett "vem dömer?",
ett "gånge denna kalken ifrån mig", och som om
den mystiske pastor Hightowers existens i boken
endast kunde motiveras med att han på ett
dunkelt, symboliskt sätt representerade författaren
som alter ego. Ty medan så gott som samtliga
andra personer i boken på ett eller annat sätt
— i öde, arbete, brott eller kärlek — haft med
Christmas att göra, existerar mellan Hightower
och honom inga andra än så att säga
vikarierande moraliska konnexioner. Och ändå tar det
jagade djuret i de sista scenerna tillflykt hos
honom undan den förföljande folkmassan. Skall
det föreställa att han tar tillflykt hos författaren,
som genom denna syndabock kan leva ut något
av sin gamla, tryckande skuld till livet? Det är
bara en gissning. Men även de dunkelt antydande
samtalen mellan Byron Bunch, det goda
samvetet, och den förlamade Hightower tycks mig
kunna antyda någonting i den vägen, åtminstone
symboliskt.
Slutligen kan boken knappt förstås och dess
aktualitet knappt till fullo uppskattas utan en
blick på de historiska bakgrunderna. Den
handlar helt under intryck av efterdyningarna från
det amerikanska secessionskriget, och detta var,
inte bara militärpolitiskt utan också i fråga om
folkhat och folkkris, ett av de första moderna,
"sociala" krigen. Och vidare verkar det som om
själva det non-konformistiska arv, vilket redan
med Mayflower fördes över till det öde landet
— och för resten också alla det öde landets
910
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
