Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
anklang till andra franska ord som betyder
"skämtsamt infall", "ljustjuv" o. dyl. Han talar
ett slags mycket underligt sunt förnuft med
Jourdan och denne lär sig tala tillbaka på samma
sätt. Hur det är så stannar han kvar på
Grémone-platån, där en åtta—tio gårdar ligger isolerade
från yttervärlden. Han förmår Jourdan att odla
narcisser och vintergröna i stället för säd, att
hälla ut säd på marken till fåglarna, dessa av
franska bönder i allmänhet så avskydda
varelser. Han skaffar en hjort till skogen och
förmår byalaget att fara och skaffa hindar till
hjorten, inte för att jaga dem utan bara för
att hjorten skall ha dem och för att ha dem där
för ros och skönhets skull. Han lockar dem att
släppa ut hingsten i det fria och stona efter
hingsten, att själva slå sig lösa och hälsa på
varandra. I detta sammanhang möter man en av
skildringens höjdpunkter: beskrivningen av en
champeter måltid hos Jourdan, som doftar av
alla det provençalska kökets ljuvligheter i mat
och dryck. Bobi är till slut på väg att förmå
bönderna till ett slags poetisk kollektivism: ett
stort gemensamt sädesfält för att var och en skall
kunna få odla vad gräs eller ogräs han vill på
det övriga av sin mark — eller uppföda vad djur
eller vilddjur han vill. Det hela slutar i en
katastrof: ett självmord av en ung flicka och
naturmänniskan eller naturanden Bobis flykt och
undergång i ett väldigt åskväder, i vilket man
tycker sig se en symbol av krigshotet eller av
kriget själv.
Särskilt levande människor har boken inte,
det är författaren som lever ut sig själv i dem.
Han har skapat sig en önskedröm och sökt
återuppväcka antikens Pan och dess på en gång
besjälade och försinnligade naturkänsla. Sin
styrka har väl Giono särskilt som naturskildrare.
Men som lyrisk prosadikt är den nära
fyra-hundrasidiga boken för lång och författarens
överrumplande, ibland om surrealisterna
påminnande bildspråk kan i längden bli tröttande. Som
roman är den å andra sidan till sitt rent
intellektuella innehåll för dunkel, för tung och ibland
för tunn, därför att många av dess symboler ger
ett intryck av symbolism för symbolismens egen
skull. Även dröm är verklighet, men detta
förefaller mig inte vara en verklig utan på många
håll en overklig dröm, en gjord dröm.
Kontentan av boken är väl närmast att när livet
kunde vara så enkelt, varför är det då inte så
enkelt? Och härpå ger Giono knappast något
svar, i varje fall inte för dem som kommit ifrån
att se problemets lösning huvudsakligen i en
instinktlivets utlevelse. Jämför man denna fresk
med de stora franska målarnas små tavlor så
känns det magert. Gunnar Ekelöf
Om rikedomen
Philippe Hériat: Vi odödliga Boussardels.
Översättning av Per-Erik Lindorm.
Gebers 1944. 9: 50.
På franska har denna bok den betydligt mera
träffande titeln "Les enfants gåtés", och den
handlar om en stenrik fransk släkt och de
kontroverser som är så typiska för en sådan miljö.
Boken är en familjeroman, som i det hela följer
sina stora klassiska förebilder. Den frätande
skärpan i analysen och fastheten i personernas
konturer kan också sägas vara klassiskt franska,
men det finns ett personligt drag i romanen,
svårt att fånga, som gör den till ett konstverk av
hög klass. Kanske ligger detta personliga i
intensiteten, kanske också i det envist och
beundransvärt konsekvent fasthållna perspektivet.
Den som berättar är en ganska ung kvinna och
jagformen fasthålles boken igenom. Hon är född
Boussardel och hela hennes liv bestämmes av
detta. På vanligt sätt gör hon uppror; reser
t. o. m. till Amerika, där hon har en
kärlekshistoria med en ung arkitekt med droppar av
indianskt blod. (Här kan inom parentes
framföras en undran om det ej skulle kunna tänkas
att indianskt blad kunde determinera till annat
än längtan efter vildmark och vidder och
negerblod till annat än stor uthållighet i jitterbug och
liknande; detta slags blodsromantik kunde väl
snart vara övervunnen.) Hon återvänder hem
och möts av familjens oro rörande en eventuell
ekonomisk mesallians. Familjen visar sig bestå
av en nästan unik samling grotesker, ihåliga,
penningdryga och hänsynslösa i hävdandet av
vad de anser vara sitt intresse. Och detta är blott
ett: pengarna; pengarna som ej får komma på
avvägar, förmögenheten som ej får skingras.
Under detta bud böjer sig alla utom just den
berättande, Agnes Boussardel. Hon är det svarta
fåret, släktens mäktiga bry sin hjärna med hur
hon skall placeras. Knuten löses, Agnes skall få
917
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
