Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Lars Göransson: Nu skriar påfågeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS GÖRANSSON
lärarna. Lennart Lebo steg fram och slog av sig
dammet.
Min pojke är bara en ytlig talang. Men
kanske att hans barn kan bli någonting, nån gång.
Antingen blir de målare eller boxare. Kanhända
att de blir någonting riktigt bra. Det är nog helt
och hållet för hans barn som vi lever, min son
och min hustru och jag. Precis som Josef och
Maria och Sankta Anna inte betydde någonting
i och för sig, men sen blivit av den allra största
betydelse.
Ja. det kan hända, sa fru Karlsson. Men vet
du inte om att din pojke inte är din?
Det är han visst det! skrek målaren och satte
på sig baskern igen. Du ljuger! Det är din
historia! Det har du hittat på!
Det är samma sak som med Josef och Maria,
sa fru Karlsson. Det är någon okänd, som vi
inte får nämna, som har varit framme i stället.
Det är inte sant! Du ljuger! Det vet du
ingenting om!
Målaren hoppade av och slängde cykeln mot
väggen.
Kom in och titta ska du få se! Vi är lika! Vi
ska gå fram till ringen och titta, ska du få se!
Publiken vrålade till långt inne i byggnaden —
det lät som när man ska starta en bil.
Ja ja, sa fru Karlsson. Din son är en stor
man. Jag bara hittar på.
Kom in ni då! skrek målaren och pekade på
Lennart Lebo.
Jag?
Ja! Så ska ni få se! Det är lögn!
Jag?
Ja! Kom med! Han ryckte opp dörren igen
och vinkade åt rekryten. Herr Karlsson vände
med stor möda på en ny lår borta vid
klippväggen; hans hustru stod kvar nedanför och
tycktes absolut likgiltig för allt. Lennart Lebo
ryckte på axlarna, och målaren drog honom
med sig in.
De gick först igenom de gröna stallarna, som
nästan låg i mörker; luften var varm och tät av
de starka cirkuslukterna. Sedan kom de in i del
halvupplysta höga scenrummet med ingång till
manegen: ett spänningsfyllt mumlande hördes
från publiken där ute. Den vita brandmuren
lyste dimmigt ända högt opp mot taket. Målaren
drog honom i armen.
De gläntade på dörrarna och smet ut.
Cirkus var halvfullt. I gången fram till ringen
stod assistenter, boxare och journalister.
Målaren släppte honom och trängde sig vidare framåt.
Plötsligt vrålade publiken, och Lennart
Lebo-höjde blicken till boxarna.
Han blev stående så en god stund, med hjärtat
dunkande av spänning varenda gång ett slag
höll på att gå in. Jag behöver inte bestämma
mig än, tänkte han ett ögonblick — alltså
huruvida han skulle våga undanhålla sig eller inte.
Jag kan stå kvar här.
Så tog ronden slut och alla började prata,
Lennart Lebo sökte efter målaren med blicken
och fann honom stå och stirra dystert alldeles
under repet, med mössan i handen. Det syntes
ju lång väg att den store fete halvnakne där
oppe verkligen var son till sin far — men fadern
stod där ändå och stirrade. Han såg det kanske
inte.
Den nya ronden började. Några kiev omkring
bland de tomma bänkarna högst opp under
taket. Målarens son fick in ett kort slag på sidan
av huvudet, och publiken gav till ett skall i hastig"
förtjusning. Lennart Lebo drog sig tillbaka till
dörrarna och ställde sig bredvid den röde
vaktmästarn. Målaren stod som hypnotiserad: hans
axlar hängde slappt och dystert framåt och
kavajkragen sköt ut från nacken.
Han är bra, sa Lennart Lebo till vaktmästarn.
Vilken rytm! Ett sånt fynd! En verklig begåv.
ning! Han är inte äldre än ni.
Varför är han inte inkallad då, tänkte Lennart
Lebo. Vaktmästarn fortsatte en stund att prata
om den nye store boxaren. Så tog också den
ronden slut, utan knockout, och publiken var
missbelåten’ med sin favorit. Just då hördes en
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
