Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Lars Göransson: Nu skriar påfågeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NU SKRIAR PÅFÅGELN
Vad menar du? sa hon. Tänkte du inte inställa
dig igen?
Nej.
Är du alldeles från vettet! Det förstår du väl
att dorn får tag i dig med detsamma! Och vad
ska det tjäna till? Jag tycker att du klär i
uniform.
Jaså — ja, det var bara som jag funderade.
Plötsligt rusade hon upp ur sängen igen,
sprang fram till fönstret och skrek åt ungarna
att inte föra sånt väsen. De blev alldeles tysta
så fort hon visade sig. Hon sökte efter något att
kasta på dem.
Ja, det var bara som jag funderade,
upprepade han.
När han satte på sig vapenrocken kom han
att tänka på pengarna hon gett honom. Han tog
upp sedlarna och la dem på bordet utan att hon
såg det.
När kommer du tillbaka? Jag vill träffa dig
snart! Är jag för gammal, tycker du? Du
betyder nästan allt för mig.
Han svarade något, tryckte hennes hand och
gick ner i trappan. I köket låg herr Karlsson på
soffan; han tittade opp en sekund och vände
sedan ryggen utåt. Dörren var svår att få opp.
Solen lyste starkt genom fyra små dörrutor.
I gränden utanför gick påfågeln och letade på
marken i det lugna solskenet. Den lyfte inte på
sitt skalliga huvud när han kom förbi, men han
såg glansen i ett av de fula ögonen. Det var
söndag; han kände sig glad att vara ensam, och
beslöt sen att gå direkt till kasernerna och
tillbringa resten av dagen där.
När han kom ut på vägen hörde han för sista
gången ett påfågelskri, främmande och lekfullt —
men det var inte Pavo nere i gränden som skrek,
utan någon annan långt oppe på Skansen.
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
