Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Eyvind Johnson: André Baillon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRÉ BAILLON
damkappa. Han måste ha varit en originell syn
på den lilla stadens gator. Nu berättade han att
han brukade bidra till vedförsörjningen genom
att plocka nerfallna grenar; men när han kom
hem med grenarna orkade han inte kapa av dem
själv utan skänkte dem åt grannarna. Vi hälsade
på vid kattgravarna och jag sade några ord om
hans trofasthet mot de djur som under åratal
varit hans sällskap; han blev mycket rörd över
detta. Det började regna, vi följde en genväg
hem genom nästan manshöga ormbunkar. Det
hela var så hjälplöst — hela hans tillvaro tycktes
så bräcklig, så skör.
Jag har några anteckningar från detta besök.
"Här är den gamla kyrkan där Mme G. L.
brukar vara organist ibland. Mittemot den ligger
ett slott som tillhört Victorien Sardou, en av
andra kejsardömets flitigaste pjäsfabrikanter,
men som nu ägs av någon rik affärsman som
låtit sätta sina initialer på de höga
järngrindarna. Framför stora trappan ligger ett halvt
dussin stenlejon och tittar högfärdigt ner i
dalen. Något längre bort har en litterär
hertiginna ett gammalt slott som hon inte bor i.
Här är skogen. Vi vandrar över det sura
lövtäcket i det eviga droppet från träden. Ett
gammalt, till hälften raserat fort; en korsväg;
åter en liten dalgång där det växer björk och
höga ormbunkar. Nu är regnet över oss igen,
det öser ner. Vi stiger försiktigt kring
vatten-pölar och tittar då och då förhoppningsfullt mot
den tunga himmeln. Vägen är så smal att vi
inte kan gå i bredd. Ibland är han före, ibland
jag. Kyra kommer rännande, gör ett slag runt
oss och försvinner på nytt in mellan buskarna.
Här är åter stora vägen."
Så kunde stämningen kring honom vara.
Jag har inte läst igenom hans brev på över
ett decennium. Nu har jag den lilla bunten
framför mig. Det sista fick jag sedan jag flyttat
hem till Sverige, det är daterat Marly-le-Roi
d. 21 maj 1930. Han talar om ett brev som han
sänt mig men som aldrig kom mig till handa.
"Jag hoppas i varje fall att vi håller
kontakten när vi nu har återknutit den. Mot slutet
av månaden utger jag en ny volym: Le Neveu
de Mademoiselle Autorité, första delen av ett
verk som kommer att bli i tre eller fyra delar.
Det är historien om en ung man från 0 till 22
år; vid slutet av första delen är han bara 14; vid
den andra delens slut kommer han att vara 18.
–-Här går allt sin jämna gång. Om ni
skulle komma till Marly i morgon så skulle ni
inte märka någon förändring: mitt hus, skogen,
hunden, katterna."
Jag skrev, men det kom aldrig något svar.
Senare hörde jag att han varit sjuk i flera
perioder. Men under denna tid hade han i alla
fall möjlighet att fullborda andra delen av den
sista, den definitiva uppgörelsen med tillvaron.
Jag föreställer mig honom arbetande mellan de
svåra perioderna, kanske under dem: sittande
i sängen med vaxproppar i öronen och den
stora, violetta baskern på det kopparröda, lätt
gråsprängda håret. Stödd mot kuddar, väl
påpälsad: sammetsjackan och madame Liévens
gamla kappa. Framför sig har han ett enkelt
konstruerat skrivbräde som vilar på täcket, mot
knäna. Med sin spetsiga, lätt snirklade, om
munkskrift påminnande piktur lägger han
långsamt bokstav till bokstav, ord till ord. "lei tout
va doucement."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
