Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - André Baillon: Gamle François’ ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRÉ BAILLON
GAMLE FRANCOIS’ ÖGON
Ur "La Vie est quotidienne", 1928
Francois’ liv liade gått under arbete för andra.
Han var lantarbetare. Även om man sliter och
anstränger sig mycket i detta yrke så blir man
knappast en lärd man. Han visste emellertid
tillräckligt för att begripa att om karlar får konstiga
idéer så får fruntimmer ibland rentav dumma.
Så var det med hans gumma. Började hon inte
skratta den dag då han förklarade:
— Hustru, jag har en liten sol i vänstra ögat.
Ytligt betraktat så kunde ju påståendet, att
man har en liten sol i vänstra ögat, visserligen
verka löjligt. Men det var i alla fall så. Det hade
kommit när han lagt sig kvällen före, just när
han slöt ögonen för att somna.
Sanningen att säga så var det ju inte en sol
som den där oppe. Den var inte vit, den var
svart; den var också mindre; men man kände
att den brände. Strålarna från den var som från
en riktig sol. Beviset: ibland var de där och så
slocknade de tvärt.
När hon hade skrattat färdigt:
— Du har tittat mot ljuset för mycket, sa
hans hustru, det har fastnat en smula av det
i ögona.
Det kunde förstås vara på det sättet.
Under morgontimmarna tänkte han inte på
det. För tillfället höll han på med att tröska
bonden Simenons vete; det gick inte att lata sig,
för skörden hade varit god. Vid tolvdraget kände
han sig sugen och gick för att hämta sitt bröd,
som han hade inne i ladans svalka, och så fort
ban kom från fullt dagsljus in i mörkret såg han
sin sol i vänstra ögat igen. Det varade för resten
inte länge: under den tid som gick medan han
åt sitt bröd och sedan kom ut i dagsljuset igen
försvann den lilla solen.
På kvällen sa gubben Francois ingenting åt
sin gumma: hon hade skrattat åt honom en gång
och han tänkte inte ge henne tillfälle att retas
med honom en gång till. Men när han la sig:
— Hör du, menade han, mens jag åt och just
nu mens jag pratar har jag en liten sol i vänstra
ögat.
— Du har väl tittat mot ljuset för mycket då.
Och hon började skratta.
Nästa dag var han försiktig. Han passade på
att hålla sig i skuggan, han undvek att titta på
lågorna som dansade i den öppna spisen; och
på kvällen ville han inte att hans hustru skulle
tända lampan, för man är ju alltid frestad att
titta på den lilla lågan. Men det hade han inget
för! Så fort man hade stängt fönsterluckorna
för natten så tändes den lilla solen i hans öga
igen.
Och likadant var det de följande dagarna.
Fruntimmer borde ha vett att tiga. Han hade
knappt nämnt det till sin gumma förrän hela
byn visste vad som hade hänt Francois. En del
skrattade:
— Sån skojare!
36:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
