Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Margit Abenius: "Mäktig i tystnad"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄKTIG I TYSTNAD
och utbyte med andra människor, trots den ena
partens nödtvungna stumhet, och om otrolig
andlig övervinnelse är bokens viktigaste och
lämpar sig inte att referera utan bör läsas i
original. Slutet berättar gripande om den efter
-levandes sorg och om sorgens besegrande genom
den upplevda insikten att det väsentliga hos en
till klarhet och mognad hunnen människa kan
påverka och leda oss också efter döden.
Tänkvärt är det förvisso att Arnold Norlind med sin
rika utrustning fick leva i en liten stuga på
landet, att han blev i tillfälle att påverka endast
enskilda och detta — tvärsigenom stumheten.
"Det är svårt att skriva om andlig
erfarenhet", säger författarinnan och fortsätter på sitt
originella, uttrycksfulla sätt: "Den mäts inte
efter sitt litterära uttryck. Den är lik havsdjupens
ting, som mister sitt rätta väsen, när de dras
upp på landbacken. Sjögräset blir en grön
strimma, tången en brun trasa, maneten ett litet
dött slem." Men här måste man säga att det
svåra har i hög grad lyckats. Arnold-boken
är något av konstverk, samlande och
koncentrerat i stilen. Slättens ande gör sig gällande
i den, dess luftiga dagrar och mättade
färgglöd. Barndomskapitlet är betagande friskt och
graciöst och längre fram i boken finner man
nästan bibliskt granna och majestätiska stycken
— men utan de traditionella bibliska ordalagen.
Man måste också uppskatta att författarinnan
har lyckats teckna sin make på ett så fristående,
icke-engagerat sätt. Lidelsefullhet var ett drag
som enligt Arnold Norlinds eget omdöme
saknades i hans karaktär och han försökte inte
heller i sitt språk illudera någon sådan egenskap.
För den som i konstnärligt avseende har en
kärvare eller just lidelsefullare smak kan hans
uttryckssätt stundom förefalla alltför vagt och
konturlöst, alltför vekt i sin undrande och
spörjande känsla. Men där finns härliga ting — i sak.
Man fäster sig vid en självdeklaration alldeles
i förbigående: "— inte tänka på att påverka
utan att vara. Inte sträva att söka få andra att
se som man själv ser, men säga så ser jag."
Man måste vara författarinnan tacksam för
att hon har övervunnit sin helt naturliga
skygghet mot att låta trycka denna bok nu. Det är
dock de ovanliga människornas plikt att berätta
för de så kallade vanliga om de möjligheter livet
rymmer. Det må vara hur sant som helst att
Arnold-boken är otidsenlig, men man blir ändå
oppositionell mot karakteristiken. Det finns
nämligen i den så många frön och vida perspektiv
som har samband med just vår egen tid. Den
ger en bild av den inre obrutenhet, den djupa
glädje som alla saknar och alla trår till och den
ger en stimulerande skymt av den andliga
samhörighet mellan man och kvinna som tycks vara
ett av nutidens mest brännande problem,
åtminstone om man får tro böckernas vittnesbörd.
Man kunde dra fram massor av bevis för den
saken. Bäst dock att skära av de kryllande
tankeskotten och fästa sig vid en enda dikt, Karin
Boyes "Lättja", med dess dröm — inte
illu-sionistens bleka utan den verkliga skådarens
livskraftiga dröm — om en samlad människa:
Hur oövervinnelig vore den
i självklar tro
som hann få växa sig samman till en
i mognande ro.
Hur maktlöst från hans levande hud
föll dagens damm.
Hur mäktig i tystnad gled han
ur stora buller fram.
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
