Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
JJltra. Kirjallistaiteellinen aikakauslehti —
Tidskrift för ny konst och litteratur. N: o 1—8.
’ Helsingfors 1922.
Åtta nummer, varav ett dubbelnummer, alla
nödlidande tidskrifters sista tillflykt;
etthundra-tjugusju sidor text; en tunn och lätt volym i
kvartformat, vars träiga papper är bräddfullt
och brokigt av det finländska tjugutalets
begynnande rus. Innan l]itra dog fattigdöden hann den
vara ett första andningsorgan för den
konstnärsgrupp som sedan stämplades med den dumma
klichén modernister. Det var kanske inte så starka
lungor, stämman blev knappast så bullrande
som önskat var; men som ett forum och
övningsfält för nyvässade andar och pennor var Ultra
väl en nästan ovärderlig tillgång. Man ville vara
på betryggande avstånd från de lärde och från
medelålderns profeter. Man ville stå på egen
botten, därför att man hade något eget att föra
fram. Det är inte så ofta en ung litterär
generation har varit så självständig och istadig, har
stuckit så av mot sin miljö som tjugutalets
diktande finlandssvenskar.
Dock var man väl och harmfullt medveten om
att denna originalitet var något relativt. I
prenumerationsanmälan, där man utan svårighet
känner igen spåren efter Hagar Olssons rykande
penna, hette det:
"Ultra är ett namn, som för en tidskrift som
vår har sin giltighet endast i Finland. Tar man
ordet efter mellaneuropeisk måttstock, blir det
missvisande. Vi höra till ’de yttersta’ endast i ett
land, som, i likhet med vårt, står på den naiva
oskuldens ståndpunkt i fråga om alla
ungeuropeiska kulturströmningar. I detta land, där
endast måleriet nödtorftigt erövrat en viss (ack,
hur begränsad!) rätt till modernität, men där
litteraturen fortfarande i ostörd ro drömmer
topelianska drömmar eller rimmar runebergsk
efterklang (den manliga dikten, hjältesporrarna!)
eller kokar en nationellt-folklig soppa på någon
moralisk spik — i detta land äro vi tvungna att
vara ultra, ifall vi vilja vara hederliga, och att
heta Ultra, ifall vi vilja vara ärliga."
Ultra var tvåspråkig och innehöll i ungefär
lika mängd bidrag på finska och svenska. Finsk
redaktör var (den nyligen avlidne) dramatikern
och sedermera nationalhistoriske berättaren Lauri
Haarla. Svensk redaktör var Hagar Olsson, redan
känd genom tre små böcker av ungdomligt
Tief-sinn. Vid sin sida hade hon teatermannen,
författaren, numera inte minst balletomanen Raoul
af Hällström. Denna kombination av namn pekar
direkt på den konstgren som Ultra ägnade
hälften av allt sitt innehåll, nämligen teatern. I
synnerhet gäller detta de finska artiklarna. De
finskspråkiga scenernas verksamhet stöttes flitigt i
indignationens mortel tills smulorna var
tämligen små. I Estland hade man en radikal
korrespondent som höll tidskriften underrättad om
de fläktar av den nya expressionismen som nådde
Baltikum men inte Finland. Pär Lagerkvists
"Teater" fick en beundrande anmälan i Ultras
sista nummer; Ibsensjukan och interiörspelet
hudflängdes när tillfälle gavs i samma hånande
andedrag som folklustspel och operett.
Men de svenska författarna ventilerade
företrädesvis dikt och prosa. I dess spalter spände
Diktonius rygg, fnös åt det välfriserade, skrev
om Walt Whitman och van Gogh, publicerade
några av de svirrande och gnistrande dikter som
det året samlades i "Hårda sånger". Fem av
Edith Södergrans svanesånger hann nyskrivna
med i Ultras häften, bland dem "Månen",
"Zige-nerskan" och två eller tre inte senare omtryckta
tolkningar från ryskan — dikter av Igor
Sever-janin, vars "gudomliga lättsinne" uttryckte något
av den livsberusning som skaldinnan längtade
till. Detta år debuterade också Gunnar Björling;
några av de upprörande konstiga aforismerna
i "Vilande dag" skymtar anspråkslöst fram i en
spalt mitt inne i tredjedelsårgången. Rabbe
Enckell och R. R. Eklund visar snabba profiler
i närheten. Det är en första mönstring av
tidskriften Quosegos djärva trumpetare. Sist och
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
