Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Blancheleaterns anslag
De privatägda spelteatrarna i Stockholm
åtnjuter sedan några år tillbaka mindre anslag av
staden för att få bättre möjligheter att odla en
konstnärlig repertoar med de ekonomiska risker
som är förbundna därmed. Blancheteatern erhöll
1942 för första gången ett dylikt anslag, men
redan året därpå indrogs anslaget med
motiveringen att teatern haft en ekonomiskt så god
säsong att den inte behövde något anslag. Det
klagades i tidningarna över denna
diskriminering men utan resultat. I fjol förbigicks teatern
ånyo vid anslagsfördelningen och som svar har
teaterchefen meddelat att han tvingas inställa
framförandet av tre värdefulla men ur
publiksynpunkt osäkra stycken: Tolstoys
"Uppståndelse", en Ibsen-pjäs och ett ospelat drama av
Rudolf Värnlund. Han måste av omsorg om sitt
företags bärkraft i stället inrikta sig på den
lättare repertoaren.
Man kan visserligen med exempel även ur
Blancheteaterns historia bevisa att ett allvarligt,
konstnärligt betydande stycke inte med
nödvändighet behöver falla igenom som publiksak. Men
tyvärr säger erfarenheten att även ett av kritiken
berömt litterärt stycke har mindre utsikter att
dra folk än en lätt komedi eller fars, denna må
sedan av en kompakt kritik ha avfärdats som
trams. För att hålla oss till Blancheteatern så
blev t. ex. "Det evigt manliga" en succé trots
recensionerna och Maxwell Andersons "Den
obevingade segern" ett fiasko trots en på det
hela taget mycket erkännsam kritik. I sin nöd
måste teatern på själva annandagen spela upp
en obetydlig fars av Leslie Howard, som det må
förlåtas oss att vi inte ens recenserar.
Teaterpubliken är till övervägande delen liksom
film-publiken en nöjespublik, den har inte samma
ambition och homogenitet som t. ex. musik- och
konstpubliken. Det må vara annorlunda i
Göteborg och landsorten, men i Stockholm är det
nog tyvärr i alla fall så.
Blancheteatern lever till stor del på Kar de
Mumma-revyn, som brukar spelas för fulla hus
cirka sex månader av året. Men det måste
erkännas att teatern det andra halvåret
verkligen bemödar sig om att framföra god
dramatik. De som fördelar stadsanslagen tycker nu att
direktör Roeck Hansen tjänar så bra på revyn
att han inte behöver något understöd. Må vara
att revyn går med förtjänst, men det är för
mycket begärt att Blancheteatern ensam bland
Stockholms privata spelteatrar skall känna
skyldighet att uteslutande av egna besparingar
finansiera uppförandet av sådan dramatik som de
verkligt teaterintresserade längtar efter men som
den nöjeslystna publiken uteblir från.
Blancheteatern har genom sin vinterrepertoar de senaste
åren gjort sig lika förtjänt av anslag som Nya
Teatern och Vasa-Teatern. Om sedan teatern
spelar revy på somrarna och tjänar pengar på
det så är det en sak för sig som ingenting har
med vinterspelåret att göra. Stockholms
teatervänner är bekymrade över direktör Roeck
Hansens repertoarändring för vårsäsongen, men deras
förebråelser riktas inte mot honom utan mot
stadskollegiet. Ge Blancheteatern 10 000 kronor,
det kan Tolstoy, Ibsen och Värnlund vara värda.
Georg Svensson
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
