Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
här, bl. a. i scenbilden, och t. ex. i en sådan
detalj som när man mumsar äpplen och talar
om kålrötter. Var det nu ogörligt uppbringa
sådan frukt, så hade det varit pietetsfullare även
mot författarna att göra en liten textändring och
döpa om kålrotssäcken till äppelsäck. En del av
bipersonerna verkade alldeles för svagt
instruerade för en mönsterföreställning. Och en av
huvudaktörerna, Elsa Widborg, tilläts göra en
figur, som visserligen var virtuost gjord och
roande, men så uppenbart ej alls den hon skulle
vara. Hennes kvinnliga predikant som strödde
kring sig "Herren vare med dig" ungefär som
"mors" eller "tjänis" och anropade Vår Herre
i det mest energiska matter-of-fact-maner —
denna Bessie Rice hörde hemma i en fars om
det effektiva Los Angeles, men är otänkbar som
spirad ur den slöa andesumpen kring
Tobaksvägen. Den kombination av bigotteri och sinnlig
lystenhet, som hon skulle exponera, måste vara
mycket giftigare och unknare och full av
själv-bedräglig salvelse. Hur kan det vara att denna
utomordentliga skådespelerska så relativt ofta
griper fel och bryter sönder omkring sig?
Förmodligen koncipierar hon sin gestalt på ett
"intuitivt" hugskott med ledning av någon
minnesbild och det isolerade rollhäftet, och sedan finns
ingen regissör med nog auktoritet att
genomdriva en omläggning.
Dessa invändningar kunna dock ej fördunkla
föreställningens utsökta kvalitet som helhet. Man
är enbart tacksam för att någon gång i sitt liv
ha fått uppleva något så mjukt, nyanserat och
äkta i teaterväg, som några av scenerna mellan
farmaren (Ludvig Gentzel), hans hustru (Maria
Schildknecht) och deras son Herman Ahlsell) —
scener, där allt var trovärdigt, riktigt och
fullkomnat. Ej minst Herman Ahlsell var
beundransvärt övertygande; i långt högre grad här än
i den huvudroll som boxare, vilken han nyligen
spelade. Anmärkningen om svaga bifigurer
träffar absolut icke Kerstin Rabe, Gertrud Fridh och
Gertie Löweström, som tvärtom utomordentligt
bidrogo till stämningen med lysande stumspel.
Och det är ju på stämningen som denna pjäs
skall leva — på stämningen och
människoskildringen, ty det som rent dramatiskt händer är för
litet och för splittrat att i sig själv motivera
pjäsen, och det sensationsinslag som väl i New
York medverkade till den sjuåriga framgången,
bortfaller ju här. Även här skall dock
framförandet sent glömmas. Man tänker ej lägre om
Helge Wahlgren och ensemblen om man hellre
hoppas få minnas det som ärofullt trappsteg mot
fullkomningen än som ouppnåelig toppunkt.
Ebbe Lindé
Film
Kejsarn av Portugallien. Gustaf Molander.
Svensk Filmindustri.
När Victor Sjöström 1924 i Hollywood
filmade "Kejsarn av Portugallien", tvangs han
av hänsyn till en bred yankeemassa till vissa
förändringar av stoffet. När han nu tjugu år
efteråt än en gång leder inspelningen av detta
ämne, är hans händer så fria som någon
produktionsledares kan vara och det är också ganska
hundraprocentig Selma Lagerlöf han nu bjuder
sin publik. Vad han tillsammans med sina
medarbetare Gustaf Molander, Rune Lindström och
Gösta Roosling åstadkommit, är ett försök att
anknyta till storhetstiden och onekligen finns
förutsättningar: det folkliga anslaget, det naiva
allvaret, midsommarljuset över bilderna. Men
alltför ofta klinga de bondskt oviga replikerna
falskt och tomt och filmen saknar den tyngd och
höghet dess föregångare ägt. Mycket i "Kejsarn
av Portugallien" är både vackert tänkt och
utformat, men trots detta har filmen en tydlig
epigonkaraktär och handlingen förefaller antikverad.
Den är för grov som fabel och för tunn som
verklighetsskildring. En modern publik som kan
tänkas sitta och leta oedipuskomplex i historien
om den tokige Jans i Skrolycka fixering vid sin
dotter, finner nog utformningen av konflikten
psykologiskt bristfällig. Men i
Stockholmsavsnittet, en blandning av läsebok för folkskolan och
80-talsföljetong, ritar Gunn Wållgren med säker
hand en studie i Toulouse-Lautrec. Pavane
Vändkorset. Lauritz Falk. Filmo.
Man kan förstå att Elin Wägners
"Vändkorset" lockat till filmatisering. En gammal
bruksmiljö mitt i den småländska urskogen och
mitt i denna gammaldags hederliga bebyggelse
ett hypermodernt funkishem där en ung och
excentrisk möbelarkitekt kläcker revolutionerande
idéer samt dessemellan smyger på hemliga
kärleksvisiter till ortens vackra lärarinna — det är
ju sådant som måste ge fotografer och regissörer
lustbetonade visioner. Men icke desto mindre är
romanen synnerligen litet lämpad för film genom
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
