Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
cöln"; Gullbergsöversättaren Jean-Victor
Pelle-rins underfundiga dikter. Även de dikter ur
F. Garcia Lorcas "Blodsbröllop" som här
återges kan jag endast i korthet beröra. Där bultar
pulsen snabbare än i någon svensk dikt. Det är
häpnadsväckande att Gullberg förmått återge
dikt av detta våldsamma, febrila, uppflammande
slag, dikt som fötts i det olyckliga, sönderslitna
Spanien och vars rötter är nedsänkta i strömmar
av blod och tårar. Gullberg framhåller på tal om
den sång som i soluppgången av ynglingar och
flickor sjunges utanför brudens bostad, att den
uppvisar reminiscenser från Sapphos och
Catul-lus’ brudserenader. Man märker i själva verket
ofta i "Blodsbröllop" liksom i åtskilliga andra
spanska och italienska diktverk hur levande och
obrutna de antika traditionerna är. Och
sambandet med antiken är av folklig, naturlig art,
inte som hos oss något inlärt och konstmässigt.
Det yppersta i samlingen är utan tvivel Gabriela
Mistrals dikter. De har en gång stått att läsa
i denna tidskrift och säkert har ingen som då
läste dem glömt dem. Jag vet ej mera om Gabriela
Mistral än Gullberg berättar. Hon växte upp på
Andernas sluttningar. Hennes föräldrar var av
baskiskt ursprung men hade även indianblod
i ådrorna. Dottern ansågs som barn så obegåvad
att hon skickades hem från den skola hon satts i.
Hon studerade på egen hand och blev till slut
lärarinna i en liten by. Hon upplevde en olycklig
kärlek. Hon blev uppmärksammad som diktare
första gången 1914. I dag är hon det
spansktalande Sydamerikas andliga drottning och i
flera städer har man rest statyer till hennes ära.
Hon är —- det bevisar med kraft Gullbergs
översättningar — en av de stora benådade lyriker
som endast sällan födas på vår jord. Om
Sapphos förlorade diktning plötsligt komme i dagen
tvivlar jag på att den bjöd oss mer än vad
Gabriela Mistral förmår. Man tänker på Sappho
i hennes grannskap, ty dessa båda diktarinnor
har mycket gemensamt: läraryrket, dikter skrivna
för elevernas danser och lekar, en olycklig,
livsavgörande kärlek, enkelhet i linje och hållning,
förödande intensitet.
Man vet inte vilken av Gabriela Mistrals dikter
man skall sätta främst. "Sången om en son" är
en av smärta genomglödgad dikt om den son
som aldrig blev född. Den är så komprimerad
att de fyrradiga stroferna synes vilja sprängas
sönder. Den kvinnligt passionerade tonen har
Gullberg på ett mästerligt sätt fått fram, fastän
man just i denna dikt en aning irriteras av en
väl stor procentsats specifikt gullbergska
vändningar, som ej alltid är verkningsfulla. Jag
tänker särskilt på den typ av omvänd ordföljd som
Gullberg är så svag för: "att motstå ondskan
hade jag ej mod" i stället för "jag hade ej mod att
motstå ondskan"; "ej skräck för dödens smitta
höll mig fången" i stället för "skräck för dödens
smitta höll mig ej fången". Men denna
anmärkning är utan tyngd, ty även "Sången om en son"
gör ett originärt intryck. — I "Vaggsång" har
den förtvivlade stämman tystnat och diktarinnan
har på ett mystiskt-religiöst sätt återfått sin aldrig
födde son och vilar i en gudomlig frid.
Nu vaggar mitt hav sina vågor
vid dyningens eviga dån.
Jag lyssnar till vågornas kärlek
och vaggar min son.
I sädesfälten går vinden
och vaggar nattliga strån.
Jag lyssnar till vindarnas kärlek
och vaggar min son.
Gud vaggar de ändlösa världar,
som tystnaden kommer ifrån.
Jag känner hans hand i mörkret
och vaggar min son.
Men ingen av de här nämnda dikterna kan i
enkel skönhet och mänsklig upphöjdhet mäta sig
med den dikt varmed samlingen avslutas. Den
har titeln "Att dricka" och om denna uråldriga
mänskliga förrättning handlar den. Med några
enkla streck tecknar diktarinnan några
situationer i sitt liv då hon med tacksamhet druckit
vatten: En gång i Valle de Rio Blanco vid
Acon-caguas bad. En annan gång en marschdag på
Mitlas slätter. Hon lutar sig ner över en källa
och en indian håller hennes huvud mellan sina
händer för att stödja henne.
Så länge jag drack av vattnet,
hans huvud mot mitt jag förnam.
Då slog som en blixt mig tanken,
att Mitlas ras är min stam.
En annan gång på ön Porto Rico räcker henne
en flicka en kokosskål med vatten. Till sist stiger
ett barndomsminne upp och får gestalt:
Mor räckte i barndomshemmet
mig vatten med tålig hand.
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
