Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ländsk, kristlig eller marxistisk förklädnad. Med
rätta har han varnat för bålstora fraser och naiva
arkaismer av typen "varer svenske"; vi ha
naturligtvis inte kunnat undvara den historiska
bakgrunden till dagens svenska livsform, men det
är alldeles riktigt, att "det är en
verklighetsfrämmande och inte alldeles ofarlig lek att låtsas
som om vi ännu styrdes av rågblonda Vasar
och försvarades av blå karoliner". Med liknande
skärpa har han åter och åter pekat på idén om
människovärdet som skiljemärke mellan profana
humanitetskrav och modern teologi med dess
uppenbara beröringspunkter med andra
anti-intellektuella och antihumana rörelser i tiden.
Men han har också understrukit, att man inte
på rationell väg kan komma åt föreställningen
om Guds existens, ty denna är inte orimligare
än någon annan helhetsföreställning om
tillvaron. Harries ständigt vskna och känslofulla
"nordism" är kemiskt fri från folkpsykologiska
klichéer och annan rasmystik; den bygger helt
på likheterna i fråga om social struktur,
politiskt maskineri, vetenskaplig och konstnärlig
frihet, samvetsfrihet. Det danska kulturreportaget
har han särskilt vinnlagt sig om och utarbetat
till en specialitet, där hans personliga signum
alltid med lätthet känns igen.
Att skriva en recension om recensioner är
i allmänhet ett ofruktbart och fåvitskt företag,
och det urval av Harries litterära journalistik
som här presenterats skall inte narra mig till
det. Hos litteraturkritikern Harrie står ju den
estetiska bedömningen inte alltid på höjd med
det analytiska skarpsinnet och den högt
uppdrivna förmågan av ideologisk bestämning och
tidshistorisk placering. Här kan just
"beredskapstanken" spela in på ett fatalt sätt; någon
annan förklaring till att Harrie på tal om "Rid
i natt!" låtit förleda sig till att tala om
"mästar-grepp" har jag i varje fall svårt att tänka mig.
Och ibland förefaller det mig, som om
benägenheten att systematisera och klassificera drevs för
långt; är det inte viktigare och riktigare att
behandla nya böcker av nya författare som
något fristående än att alltid betrakta dem som
"generationsvittnesbörd"? Harrie synes mig en
smula medskyldig till det raseri som nu råder
att genast inordna unga författare med en eller
två böcker bakom sig i bestämda grupper eller
fållor av typen "vitalister", "nyvitalister",
"40-tal", o. s. v., en på det hela taget ofruktbar
sysselsättning, som bara kan vara til! men för
unga begåvningars fria växt. Tids nog blir det
som varit liv och rörelse, saft och säv till historia,
till torkade, välordnade och etiketterade
exemplar i forskarens herbarium. I gengäld vill jag
till sist påminna om Harries enastående talang
att på en gång sakligt, kritiskt och varmt
förstående summera ihop en fullbordad gärning, ett
avslutat verk, ett fäidigskrivet kapitel ur den
svenska odlingens historia. Hans nekrologer och
artiklar till författarjubiléer forma sig till
mästerliga små essayer — av vilka särskilt de som
behandla Bernhard Elis Malmström, Carl David
af Wirsén och Gunnar Mascoll Silfverstolpe
förtjäna att framhållas som förebildliga.
Holger Ahlenius
Två främlingar
Th. Warburton: Två främlingar. Bonniers
1944. 6: 50.
Th. Warburtons bok om Eliot och Joyce är
ett värdefullt tillskott till vårt bestånd av kritisk
litteratur. Vi har tidigare på svenska utmärkta
fastän strödda uppsatser om båda, men kanske
motsvarar de inte alltid vårt behov av
information och överblick, som stigit med åren och
ett småningom djupnande intresse för dessa
portalfigurer i modern engelsk dikt. Warburtons
bok bygger på ett rikt och svåröverskådligt
material, men han har utmärkt väl lyckats
koncentrera det till två verkliga introduktioner som
varken är populariserande eller high-brow. Han
tar på ett välgörande sätt avstånd från de
estetiskt mysticistiska dimmor med vilka somliga
kritiker och beundrare omvärvt de båda
föremålen, han är allvarlig och inträngande, tar
hänsyn till den bästa engelska exegesen men
bygger på personlig insyn. Man har ett intryck
av att även de svenska läsare som av en viss
skygghet eller av andra skäl hittills dragit sig
för att stifta bekantskap med de båda diktarna
nu skulle kunna göra det med nöje — och få
mersmak.
Att ge något detaljerat referat av Warburtons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
