Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
inte bara vidgår utan understryker sina
vänskapliga förkrigsrelationer med Pétain, och man kan
inte värja sig för intrycket, att han ännu 1941,
då boken är skriven, försöker ställa sig in hos
Vichyregimen. Flera av dem han nämner som
sina vänner ha förrått sitt land och samarbetat
med fienden — utom hans förläggare, Grasset,
män som Chambrun, Jaloux, Chardonne,
Fabre-Luce, Herman t. Kan Maurois ha varit helt
okunnig därom ? På sista sidan finner man en
delförklaring till allt detta: hans mor och hans barn
äro kvar i Frankrike. Men under sådana
omständigheter hade tystnad varit att föredraga. Man
tror gärna på uppriktigheten och värmen i
Maurois’ fosterländska känslor, men man känner sig
långtifrån säker på, att denne man, som hela sitt
liv flutit ovanpå och gör det även i landsflykten,
är mäktig de nödiga distinktionerna. Penningen,
framgången och välmågan ha omgärdat hans
tillvaro, gjort den alltför ombonad och satt
skygglappar för ögonen på honom. Man löser
inga verkliga problem med allmän välvilja, och
om man är så ängslig att ta parti som Maurois
tycks vara, är det fara värt att man hamnar
mellan två stolar och aldrig förmår kravla sig
upp igen. Holger Ahlenius
Om barn
Olof Rabenius och Lennart Bernadotte:
Litteraturens mästare berätta om barn.
Fritzes 1944. Inb. 20:—.
En god vän till mig, en ung ambitiös läkare,
klagade vid ett tillfälle över att han trots
allvarliga försök inte hann läsa ens sammandragen av
de kataloger över nyutkommen litteratur som
publicerades. Samma klagolåt skulle kunna
upphävas av dem som vill försöka fånga sista skriket
inom skönlitteraturen. De stora snabbläsarna kan
väl avverka bortåt fyrtiotusen band under en
livstid, men vad är fyrtiotusen band i böckernas
ocean! För att bispringa en desorienterad
allmänhet har skilda förlag varit vänliga nog att
sända ut omnibusvolymer och antologier: under
huvudrubriker sådana som all världens humor,
kärlek, äventyr o. s. v. har skrymmande och
tunga tryckalster fabricerats i det yttersta av
dessa dagar. Ehuru dylika sammanställningar
får en lätt touche av beskäftighet kan man inte
förneka nyttan: man begåvas med en tämligen
översiktlig behandling av ett ämne, och vill det
sig riktigt väl kan smakprov av denna art locka
läsaren att senare uppsöka någon eller några av
de representerade författarna och styrka sig med
lämpliga kvantiteter originaltappning.
Olof Rabenius har i år fört samman vad
litteraturens mästare har att berätta om barn.
Titeln är väl felaktig, eftersom det finns många
mästare inom litteraturen som inte alls har
kommit med (exempel: Henry James, Katherine
Mansfield, Agnes von Krusenstjerna). Att Ernst
von Wildenbruch, denne hjärtnupne
tredjeklas-sare, Carl Ewald, Jules Clartie, Frances
Hodg-son Burnett (hm!), Theodor Herzl, Ernst
Eckstein, Emilie Flygare-Carlén (mja!) och August
Blanche (nja!) skulle tillhöra den litterära
mästarklassen kanske kan bestridas.
Det är en vacker volym. Lennart Bernadotte
har skrivit ett företal och har ombesörjt ett klokt
och smakfullt illustrationsmaterial. I slutet av
boken finner vi biografiska upplysningar, och
det är man tacksam för. Olof Rabenius har också
skrivit en inledning, där han visar sin beläsenhet
i ämnet.
Genomsnittet ger prov på god middle way.
Då och då stöter man på ett skönt gnistrande
smycke, såsom Gottfried Kellers "Glimtar från
barndomen", "Barnen och dockan", H. C.
Andersens "Hjärtesorg", Charles Dickens’ "Den lille
David Copperfields resa till skolan", Giacomo
Leopardis "Till Silvia", Robert Louis
Steven-sons "Ombord på väg mot okända öden" (ur
"Kidnapped"). Som man ser: gamla kända
märken. Det gladde mig att bland spanjorerna
hitta Armando Palacio Valdés, ehuru den här
införda saken ("En brottslings bekännelse") inte
når upp till hans bästa ting.
Sitter man och bläddrar i en sån här antologi
faller det sig väl naturligt att man tänker sig
olika indelningsgrunder. Man kan t. ex.
frapperas av att slavisk och romansk litteratur i
ämnet är antingen pjunkig eller grym och
sadistisk. Man förvånas över att samtliga engelska
historier handlar om barnplågeri. Man träffar
ett övermått av innerlighet i de tyska skisserna
och berättelserna. Vishet och finess är invävda
i de österländska. Tröttnar man på att spekulera
över nationalkynnen kan man slå in på den här
vägen: tjuvpojkstrecken, hjältemodet, ensamhet
och isolering, rousseauism, lek och allvar. Man
kan också roa sig med att samla ihop namnen
på de barn som senare, såsom vuxna, gjorde sig
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
