Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
gräns, och ingenting är lättare än att förfalska
utan att man själv vet, att man gör det.
Roma-novs "’Rätten till kärlek" är en "upplagd" novell.
I den får man höra av en cynisk man, att
kvinnan ej skall vara naiv i kärlek, och detta med en
naivitet så banal, att hade man sänt in novellen
till en svensk veckotidning, hade man fått den
tillbaka med beskedet, att den var konstruerad.
"Hurra! Jag har fått ett uppslag." Men
uppslaget var en schablon, och därför råkade
novellen bli en förfalskning. Detta hurra inför
uppslaget syns vara en gruvlig fara. Vera Inber är
en fin artist med känsligt sinne för stilens
skiftningar, hon gör småskisser, som är suggestivt
utsökta och kommer en att längta efter att få
släppa henne i lyrisk frihet på en grön äng. Men
hon har skrivit två noveller. Novellen, den
ömtåligaste av konstformer, som måste flätas så
konstrikt och komponeras så väl, har hon gjort
till en finspunnen silkestråd med en grov
bomullsknut i slutet. Uppslagssjukan och kravet från
omvärlden har spelat sin roll.
Hederligare är V. Grossmanns och M.
Sjolo-chovs naivitet. Grossmann var vid revolutionens
början ett barn och kan därför tänkas ha
anammat Sovjets inflytelser tämligen spontant.
Hans primitivism övertygar, därför att den inte
är litterär. Den hos oss mera kände Sjolochov
skildrar, liksom i romanen "Stilla flyter Don",
inbördeskriget. Framställningen skakar och
fascinerar, därför att den rör verkligheten nära —
men den är på något sätt för genuint intensiv.
Råheten, vidrigheten, lidandet och lidelsen blir
till en anhopning av detaljer och peripetierna
staplas så tätt på varann att den dramatiska
effekten kommer bort i hanteringen. Likväl är
kanske dessa båda författare samlingens mest
intressanta. Att de sökt både ämnen och
stilmedel i jord och smuts och blod betyder att de
söker verkligheten, där den legat dem närmast.
Naturligtvis måste Sovjets författare göra det,
innan de kan komma vidare. Dessa två har inte
haft förhandsupplevelser som fått dem att hoppa
över några led på vägen till det riktiga. Därför
tror man på dem.
Men förhandsreklam är något bedrägligt och
falskt. Intet av detta kommer från Ryssland av
i dag. Sovjet inifrån väntar vi fortfarande på.
Ann Bouleau
Det löpande bandet
Wessel Smitter: Fritt Detroit. Översättning
av E. W. Olson. Steinsvik 1944.
11:50.
Om Wessel Smitters till svenska översatta
roman "Fritt Detroit" ger en i alla enskildheter
riktig bild av arbetet vid Fords verkstäder eller
inte kan vara tämligen likgiltigt. Att skildringen
i stort sett är sann det kan man sluta sig till bara
genom en ganska flyktig kännedom om vår egen
moderna industris rationalisering, arbetstakt och
kriser pius en smula fantasi. När industrien tar
steget fullt ut och strängt och alltjämt strängare
genomför det löpande bandets princip, när denna
princip drivs igenom av en enda man av
dik-tatorsmått och när detta sker i ett land där
fackföreningarna kan försättas fullkomligt ur spelet
och privatkapitalismen tillåtas att utveckla sig
utan hämningar, så kan resultatet inte bli mycket
annorlunda än de förhållanden som råder vid
det av Smitter skildrade Holt Motor Company.
Smitter har något på hjärtat och de problem
han rullar upp är i sig själva så intressanta och
så viktiga att man knappast kommer på idén att
hos honom efterlysa konstnärlig originalitet.
Man läser hans roman med spänning och bara
i förbifarten konstaterar man med en suck av
lättnad att den, tekniskt sett, står på en god
medelnivå: han berättar livligt, han har fantasi,
hans människoskildring är trovärdig, hans
psykologi likaså och hans miljökännedom är
imponerande. Idémässigt anknyter han till Lawrence
och låter sin hjälte, kraftkarlen, timmerhuggaren
och friluftsmänniskan Russ, som drömmer om
att spara ihop till en nödig utrustning för att
försörja sig på musselfiske, gradvis brytas ned
och så småningom gå under genom arbetet vid
det löpande bandet i Holts fabriker. Men Smitter
känner ofantligt mycket bättre till förhållandena
vid en industri som Fords eller Holts än vad
Lawrence gjorde och kan därför göra intressanta
iakttagelser. Att de kuvade, de osjälvständiga
och de sedan länge i Detroit acklimatiserade
klarar sig tämligen bra, det skulle Lawrence
omedelbart ha varit med på. Men att de som
klarar sig allra bäst i Holt Motor Company, det
vill säga de som utan någon skada alls och
nästan smärtfritt förmår anpassa sig efter den
perfekta mekaniseringen, att det är negrerna,
det skulle troligen ha förbluffat Lawrence, för-
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
