Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Jacob Bech Nygaard: Guds blinda öga.
Översättning av Henning Söderhjelm.
Forum 1944. 13: 50.
I sin nu fyra år gamla debutroman har
dansken Bech Nygaard tagit på sig den vanskliga
uppgiften att ge ett document humain av livet
inom en anstalt för unga föräldralösa flickor.
Särskilt aktuellt kan väl ämnet knappast kallas —
barnhem av det slag författaren här slungar
bannstrålen mot torde dess bättre ha försvunnit
ur någorlunda hyfsade nationer för ett drygt
kvartssekel sedan. Att boken som anklagelseakt
verkar en aning dammig hindrar emellertid inte
att anstaltlivets egendomliga atmosfär och rytm
har framställts med påtaglig inlevelse. Man
glömmer inte i brådrasket bilden av hemmets
första föreståndarinna, som inom sitt adliga
frökenskal rymmer bråddjup av sadism. De två
flickor från den dystra institutionen som boken
huvudsakligen handlar om får man sedan följa
ut i livet; deras yrvakna möte med friheten och
de första stapplande stegen in i en ny tillvaro
följer författaren med mycken ömhet, och de
första tonårens själsliv kan han återspegla med
intuitiv lyhördhet. Man hade bara önskat en
knappare ram för denna bok. Framför allt har
den fått ett väl kraftigt uppbåd av personer;
skildringen hade fått en annan fasthet och tyngd
om en del av dem hade förvisats till statistroller.
Översättningen kunde gott ha varit litet mindre
stelbent. Staffan Andræ
Daniel Defoe : Moll Flanders. Översättning av
Gösta Olzon. Jan förlag 1944.
8: 50.
I London- fanns det vid början på 1700-talet,
då brottsligheten florerade som varken förr eller
senare i Englands historia och landsvägsröveri
var ett yrke som kunde föda sin man, en
boktryckare som hette Applebee och som var den
som på den tiden lade hyende under sina
medmänniskors intresse för sensationshistorier och
kriminallitteratur. Under flera decennier
levererade hans tryckpressar en oavbruten följd av
brottslingsbiografier, brottslingars "sista ord",
utdrag ur berömda rättegångar o. s. v. Applebee
är numera glömd, men en av hans
underordnade, en ganska skum existens med mycket
omtvistade moraliska kvalifikationer vid namn
Daniel Defoe, är fortfarande ihågkommen av
en mycket bred allmänhet. Det är lyckokastet
"Robinson Crusoe" som har åstadkommit detta.
Defoes övriga böcker, mest äventyrs- och
kriminalberättelser, ha emellertid också fortfarande
en viss publik. Den levande miljöskildringen
och den skarpa människoiakttagelsen göra att de
på ett rent anmärkningsvärt sätt ha undgått att
bli föråldrade. Och denne lille skandalskribent
hade en gåva som större författare torde ha
avundats honom, han skrev en verkligt stor
engelska. Hans språk är kraftigt och enkelt, det
kan sägas vara ett kyskt språk på samma sätt
som friskt vatten drucket ur den kupade insidan
av en fast och ren arbetshand kan sägas vara
en kysk dryck. I "Robinson Crusoe" skrev Defoe
på detta språk om så kyska ting som arbete
och möda och tyst umgänge med Gud, i en rad
andra böcker skrev han på samma språk om
mycket okyska ting. Den nu till svenska
översatta "Moll Flanders" handlar för att citera den
ursprungliga titeln om en kvinna som "var
sköka tolv år, gift fem gånger (varav den ena
gången med sin bror), tjuv tolv år, åtta år
straffånge i Virginien, slutligen blev rik, levde
hederligt och dog ångerfull". Den innehåller
livliga bilder från en rå och sträv tid, träffande
men litet onyanserade karaktärsteckningar, ett
stycke god barnpsykologi och en stor dosis
moral som påminner om att Defoe
ursprungligen av sina fromma föräldrar uppfostrades att
bli frikyrkopredikant. Den är ett prov på Defoes
berättartalang och på den förmåga att genom
realistiska smådetaljer skänka trovärdighet åt
även de vildaste och mest otroliga påhitt som
förskaffat honom vedernamnet "världens störste
lögnare". Den är väl värd sin översättning.
Elisabeth Tykesson
James Aldridge: Havsörnen. Översättning av
Nils Holmberg. Bonniers 1944.
8: 50.
Den australiensiske krigsreportern James
Ald-ridges föregående bok, "Ärans tecken i skyn",
blev en stor publiksak och i pressen fick den på
sina håll litet överdrivna lovord. Den var en
för all del spännande men i övrigt rätt ordinär
krigsbok. Människoskildringen var tunn och de
reportagekliande fingrarna kunde inte forma den
dokumentariska roman som det tydligen var
författarens ambition att ge.
Han har läst sin Hemingway grundligare den
här gången och dragit nytta av impulserna på
ett så pass självständigt sätt att man inte vill
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
